tisdag 17 januari 2017

Bang Bang.

För cirka 5-6 år sedan sa X till mig: be inte om ursäkt hela tiden!
Jag svarade: förlåt


Detta var ett av våra sista samtal.

tisdag 10 januari 2017

My january friend.

Januari är detox. (skriver jag som precis ätit pizza...) Men OK, låt mig förklara vad januari är för mig. Att inte göra saker som det är lätt att göra men som är dåliga för mig. Inte stora saker, men småsaker. Mer ett tänk om att: gräva där jag står istället för att sprida ut min energi så mycket. Jag läser mycket denna månad. Det är den 10 januari men jag har redan läst ut 4 böcker. 200-300 sidor per bok men ändå. Jag äter inte skit (pizzan är regeln som bekräftar undantaget). Jag försöker skriva. Jag gör yoga.

Det är 28 dagar nu som jag gjort yoga varje dag. Först varje morgon Men det blir för stressigt om man ska iväg. Nu är det kvällarna som gäller. Rätt sent. Typ 20:00. Efter yogan vänds jag så mycket inåt, jag måste ta det lugnt då, ta en dusch, landa, sova. Jag försätts i viloläge, alla spänningar släpper.

Januari är detox, a cleanse. Välbehövligt, grundande. Jag står stark, fastankrad. Ändå smyger vansinnet längs med väggarna. Ändå tappar jag fokus. Mer och mer.

söndag 8 januari 2017

ÄTA MAT.

I hela mitt liv har jag hatat att laga mat. Jag har även vägrat att laga mat (vilket man visst kommer undan med, även om man inte haft min tur - bott sambo med en man som lagar supergod mat). Det har varit så extremt att jag aktivt behövt TRÄNA för att vara i mitt eget kök eftersom det varit så laddat med HAT (nåja). Så har det alltid varit. Tills nu. Liksom va?

Nu är det superspännande att laga mat. Plötsligt klickade någonting bara till i mitt huvud, en bit föll på plats. Eller ja, jag vet inte om det gick till riktigt så. Kanske har det allt att göra med att jag blev vegan för typ 2 månader sedan. Innan dess tänkte jag inte ens på mat. Men är man vegan måste man (iallafall i början) tänka på mat. Och desto mer jag tänkt desto roligare blev det.

Jag sitter och läser mattidningen VEGO. Markerar recept "jag blir sugen på att prova" liksom VA? Jag läser böcker om mat. Alltså inte kokböcker utan ett steg längre. Jag funderar supermycket på mat. Inte som att jag är sugen på godis eller så, utan riktig mat. Jag funderar på hur kryddor egentligen fungerar i kombination med varandra, något jag aldrig fattat. Och fortfarande inte fattar. Men ska fatta. Sedan jag kom hem från Örebro har jag flera gånger lagat mat helt spontant MED efterrätt (ok endast en gång var det efterrätt). Jag tänker på alla maträtter jag skulle laga om jag hade obegränsad med pengar, liksom VA? Att jag skulle köpa hem mängder av mat och bara laga i dagar. Det är sinnesjukt. Värre blir det.

För att följa ett recept. Det är inte så svårt varesig man tycker det är kul eller ej. Men att som min man gör, aldrig följa recept och bara slänga ihop av det man har hemma är det störa mysteriet för mig. Den största jävla nöten. Som jag med en envishet bestämt mig för att knäcka. Nu jävlar.

Så varje dag lagar vi mat tillsammans, jag och maken. Han förklarar hur han tänker och jag observerar. Smakar av. Försöker fatta. Gör det inte än. Står där med näsan i mina böcker och frågar vad skillnad mellan spiskummin och kummin är. Kommer ändå med egna idéer, som att fylla på med kokos och russin, vilket blir en hit, och som faktiskt helt och hållet var jag. Sen äter jag maten: tänker saknas någon krydda och i så fall vilken? Hur vet man? Jag vet inte. Men det kommer.


Jag må vara selektiv i min envishet men när den väl slår till biter jag till och släpper liksom inte. Oväntat, extremt, tar mig ställen dit jag innan bara kunde drömma.

Turn off.

Jag unnar mig något jag unnar mig alldeles för sällan: jag stänger av min iPhone. Det är inte som att folk ringer och sms:ar som tokiga, det är inte det som är problemet. Problemet är ingen annan. Problemet är jag. Är mobilen på tar jag ständigt upp den. Pillar. Kollar bloggar, twitter, tidningar osv all skit i evighet amen. Jag vill inte ens göra det. Det tuggar min hjärna till grus. Men jag gör det ändå. För att jag är rastlös. Plockig. Pillig. Lättdistraherad. Många sitter med sina telefonen jämt - inget fel med det. Det kan bara var och en avgöra. För mig blir det fel. Jag mår direkt dåligt av det. Jag kan inte heller sluta så enda lösningen är att stänga av telefonen helt och hållet. Detta är något jag börjat med senaste månaderna och jag borde göra det mer och mer och oftare och oftare än vad jag gör. Nu har jag ändå någon slags pliktkänsla att hålla mig tillgänglig som Om skulle det hända någon någonting. Det är det. Men hur ofta händer sådant? Och i värsta fall så är jag både sammanboende och gift med en person som själv har en egen telefon som man i så fall skulle ringa till.

Det bästa är att jag märker nu, när timmarna går och telefonen är av är att det händer ingenting. Ingen katastrof, ingenting vad-det-än-var-som-jag-trodde-skulle-hända, jag vet själv inte vad. Det som däremot händer är att jag mår bättre. Jag mår så mycket bättre. Jag fredar min zon, jag bygger upp mig och vilar. Detta är en lyx jag önskar jag upptäckt tidigare i livet. Jag som aldrig ens stänger av mobilen när jag sover, inte ens sätter den på stör ej oftast, jag tillhör den generationen som aldrig kom på tanken att stänga av telefonen. Förrän nu.

Jag rekommenderar det till annan och envar - som behöver det. Ni som INTE behöver det är heller inte i nöd av några goda råd. För låt mig deklarera detta: jag lägger ingen värdering i att sitta med sin telefon. Det är en av många saker man kan fylla sin tid med. Det finns så ofantligt mycket att göra på telefonen idag så det är inte som att sitta och spela SNAKE i timmar precis (inte för att något skulle vara fel med det heller) - jag som den dömande person jag ofta är, här dömer jag faktiskt ingen. För en gång skull.


Som min favvo yogi säger: "do what feels good". Den kompassen räcker så långt.


Dock önskar jag att jag, personligen, vågat trycka på den off-knappen för åratal sedan. Jag behöver mitt space. Jag behöver tystnad som är en annan slags tystnad med mobil av, tystnad som enbart fylls av musik och radio (när lyssnade jag på radio senast? Blir så jävla ledsen av världen just nu..). Det blir ett heligt rum. Jag behöver det. Jag behöver behöver behöver.

fredag 6 januari 2017

Putsa.

Lägger en ansiktsmask. Peelar av den. Sprayar på ansiktsvatten och sedan en kräm för ögonen, en kräm för ansiktet, en kräm för läpparna och en sista för händerna. Häller upp ett glas vatten och sätter mig i soffan. Som ny.



Fick frågan i början av vintern vad jag lägger mina pengar på.
Jag: böcker och skönhetsprodukter.
Hon: Är det därför du är så vacker?



Omöjligt att svara på. Mycket fint sagt, dock. På något sätt. Jag vet bara att jag gillar pysslandet. Ritualerna. Min man sa: det är fint att du gör allt det där bara för din egen skull, att det verkligen är för dig och inte någon annan. Ja. Så är det. Jag investerar tid och energi i mig själv genom att putsa mig själv. Skönhetsprodukterna är en gren. Orden en annan. Sedan finns såklart många fler.

onsdag 4 januari 2017

Motsättningarna.

I found the secret to life
I found the secret to life
I am okay
when everything
is not okay.


Hittar någon slags mark. Startar upp försiktigt. Sover mycket, tolv timmar per natt. Jag tillåter mig själv det, för jag behöver det, och är det bara tillfälligt så är det ingen fara. Jag vet hur jag ska göra, jag har krisplanen i huvudet, som ett rinnande vatten, en ström bara att följa.

Jag läser. Gör yoga varje dag, idag: dag 23 - blir starkare. Går inte ut. Inte än. Men snart. Får saker gjort. Inte mycket, men lite. Tränar tankarna liksom rakare så att dom inte ska slå knut på sig själv. Med hjälp av ord. Med hjälp av tystnad. Med hjälp av musik. Med hjälp av Zyprexa. Med hjälp av MY PERFECT FUTURE. Jag är lycklig fastän jag är olycklig. Paradoxen är logisk. Den är sann.

fredag 30 december 2016

Året går mot sitt slut, dagarna betas av.

Det är inte många dagar kvar av året nu. Jag går hemma och skrotar. Rädd för raketerna lämnar jag endast lägenheten för att slänga sopor i sopnedkastet, om ens det. Jag spenderar mina dagar med att påminna mig själv om hur viktigt det är att klä på sig RIKTIGA kläder, alltså jeans och tröja, även fast man ska vara hemma hela dagarna och därmed faktiskt kommer undan med att köra pyjamas-dagar. Jag tvingar mig på kläder fastän jag egentligen inte först ser någon mening med det, inte förrän när kläderna är på och ansiktet tvättat och frukosten i magen och tänderna borstade osv, först då förstår ju hur stor skillnad det gör. Det tog många år för mig att fatta det. Ofta kunde jag dra på mig mjukisbyxor bara, nej nej nej, katastrof.

Mina dagar följer en rutin. En liten, mycket liten rutin, men ändå en rutin. Jag vaknar, dricker kaffe eller te, sen gör jag 20 minuter yoga. Sen äter jag frukost, tar det lugnt, sen klär jag mig, gör iordning och sätter igång med dagen.

Varannan dag städar jag. Jag tar ett rum i taget. Jag delar upp sysslorna i mål och demål. En lista att pricka av. Idag är det badrummet. Jag skurar badkar, vask, toalett. Sen pausar jag. Tar paus länge för att senare fortsätta med resten. Golv, plock, hyllor. Jag blir trött snabbt och lätt men finner ändå ett nöje i det. Att pyssla, ordna, sortera, göra fint. Det ger en märklig tillfredsställese. Annat jag gör under dagarna är att skriva på projekt h. Eller skriva dagbok. Eller läsa. Jag läser April i anhörig-sverige. En bok som handlar om anhöriga till missbrukare, främst. Den är bra. Allvarlig, viktig, jag tar den i små tjok. Jag varvar med att läsa Skriva (tidning), Lyrikvännen (tidning) och bläddrar i mattidningen VEGO, en tidning med veganrecept. Där jag marker recept med post-it index för att senare testa. Såhär förflyter dagarna. Jag gosar med min hundis, med min make, kämpar mot och med ångesten. Imorgon är det nyårsafton. Jag planerar att för en gångs skull laga mat + efterätt till min man. Köpa pommac i champagne-flaska, korka upp.

Tack gode gud att samy inte är rädd för raketerna.
Tack gode gud att jag fick uppleva slutet på 20-någonting-åren. I maj fyller jag 30.

Inget blev som jag hade tänkt. Men det blir bara bättre och bättre. Och jag ångrar inget.