fredag 24 oktober 2014

Aktuellt. (Permission)

Home is.
I am here.


Och vid köksbordet:

Utredarna i den neuropsyk utredning jag påbörjat bad mig läsa om denna bok. Jag läser med grön märkpenna, blyerts och Cola Light.

torsdag 23 oktober 2014

Tre: Ingenting bara försvinner

Jag hade glömt hur make-up gjorde mig så pigg, fräsch, skarp.
Bara en touch av färg. Tar 10 min, på ett kick.

Det är 6 grader plus. Sjal och torgvantar och höstjacka och blåst kallare än luften - ett bett! - och jag älskar det. Fullkomligt älskar det.

Jag är så lycklig. För den deprimerade är det ett mirakel, förd till livet åter; det finns en skönhet ord inte kan beskriva.

"Det har aldrig sett dig så här pigg"
Hon ler. Jag ler. Jag har skurit av ett stycke sanning. Sanning är: hon min samtalskontakt, en trygghet utan motsvarighet. Jag ska inte länge gå i samtal hos henne varje vecka. Jag börjar gruppterapi nästa vecka. Valet mellan två, tog det, vinner. Men förlorar det som varit tills nu. Henne. Jag har gråtit över det, gråtit
Sedan skar jag av min sorg, stängde av. Men ingenting bara försvinner.


Lycklig men samtidig skör, skör, jag är inte hundra procent, jag är bara på väg dit. Jag är stark men inte stadig i detta nya. Lätt att tappa balans, vingla till.
Jag går från vårt sista samtalet helt gråtfärdig. Men inte med ett enda ord talade jag om sorgen, jag kunde inte ta i den. Det spelar ingen roll. Allt är sagt.


This precious things
Let the bleed


Utan henne hade jag inte klarat sommaren.

Två: When pianos try to be guitars

En gång kände jag en. Jag kände honom som liten tonåring och jag kände honom ett kort tag för några år sedan också, nu tror jag inte jag kommer känna honom någonsin igen. Oavsett.

Jag minns att han alltid sa: "man ser allt på dig! Man ser precis vad du tänker, känner, du är en öppen bok"
Sant var det och är nog forfarande, ja det är sant nu och alltid. Han använde sig av allt jag inte kunde dölja, det var inte rättvist spelat av honom. Oavsett. (Det gör inte ont länge. Don't worry about it)


Jag tänkte på honom idag. Jag tänkte "du skulle se detta! Det finns en här inne på denna avdelningen och han är som jag!" Denna patient är inte en person jag känner eller har någon kontakt med nu eller någonsin haft under denna inläggning. Men vem som helst kan se mycket av vad han känner genom att bara se på honom. Till och med jag som inte vet ett dugg om vem han är, om hans liv, även jag kan se.

Den jag kände dock, jag tänker att du ska veta, det behöver inte vara negativt. Det var din skit, inte min.

Jag ska framöver betrakta denna sida hos mig som pricken över i.

Ett: play

En skötare säger: vad heter det Josephine, "rödbeta" eller "rödbetOR"?
Det sista säger han på mycket bred skånska, han pratar skånska själv så han gör det bra.
Han säger igen: "vad heter det?"

Han säger inte detta elakt och är inte en elak person, ingen av dom närvarande tre skötare är elaka, tvärtom: det är yttersta vänlighet åt alla håll.
Skötaren nr 2 som förser mig med mat misslyckas med att hålla tillbaks ett leende, han vågar knappt titta på mig.

Jag rodnar. Mycket, mycket och mer. Det är fruktansvärt.

onsdag 22 oktober 2014

Inlagd vecka 8

Det är i nuläget outhärdligt att vara på sjukhuset. Jag hatar det och kan inte slappna av. Jag vill vara någonstans där jag kan finnas utan att bli betraktad och ständigt omgiven av främlingar främlingar främlingar.

På biblioteket eller när jag är hemma på permission stillar sig klådan i mig och jag kan finnas. Ett utrymme för mig att andas. Känna de varmaste känslor. Rädslan är. Ofta och mycket. Den håller tag i mig. Jag kan gråta över den. Men tårarna tar slut. Det finns ett slut.

Past the mission 
behind the prison tower
past the mission
I once knew a hot girl
past the mission
they're closing every hour
past the mission
I smell the roses

Sju dagar kvar, sedan utskrivning.

tisdag 21 oktober 2014

Gör våld.

Jag lyssnar på en skiva från my junkie days.



It's over now, I'm cold, alone
I'm just a person on my own
Nothing means a thing to me
(Nothing means a thing to me)


It's not a habit, it's cool, I feel alive
If you don't have it you're on the other side


Det gör så ont i mitt hjärta när jag hör dessa ord att jag seriöst mår illa, seriöst vill SPY.
Det måste UT UR
För allting, UT. 
Jag kan inte, jag kan inte ha detta inom mig
Kan inte! Stå ut 
Med.


Byter låt försent. 



Antalet beslut.

Så, till sist: planerar för utskrivning. Nästa vecka, it is on.
Vilken dag exakt meddelar jag läkarna imorgon, det är upp till mig.

Jag ringer soc och säger att jag nu har valt ett företag för mitt boendestöd, efter att ha läst på, ringt samtal. Jag har nu tagit mitt beslut och det känns BRA. Min biståndshandläggare säger att beslutet om beviljat boendestöd tas denna vecka eller nästa och ska godkännas, men att det nog inte blir ett problem. Jag har väntat i två månader på detta beslut.

Jag har väntar tre veckor på min handdator, Handi. Max 1 vecka kvar.


På tisdag börjar jag en behandling, gruppterapi, KBT, 13 eller så, antalet veckor. Jag är taggad upp till tänderna, pepp. Efter det tänker jag: psykodynamisk terapi. Att vilja återvända.


Jag är rädd. Rädd rädd rädd, det är OK.
Jag klappar mig på armen, lägger mig under bolltäcket, tar fram boken jag läser.

It is good.