lördag 26 juli 2014

The great sunshine.

När livet är svårt, för jävligt osv, så blir dessa små strimmor av ljus av yttersta vikt. Det blir hopp. Inte mer eller mindre. Det blir så viktigt för att att de allra flesta timmar är så svåra, i mörkret syns ljuset så mycket mer, så mycket starkare. Jag finner dom. Jag klamrar mig fast.

Saker som är frid är just nu: (utan inbördes ordning)
1, att sitta/ligga i stark värme, stark sol (ja, 30 grader är perfekt)
2, vattenmelon
3, Idioten av Dostojevskij
4, Twin Peaks (även fast jag försöker att inte se den just nu. Får idéer.)
5, att krama min man
6, Lana Del Reys skiva "Born to die - the paradise edition" speciellt låten Cola.



Den är något av det vackraste.



-
Jag smörjer mig om och om igen med solskyddsfaktor 50 (kropp, ansikte, stift till läpparna) men huden svider svider svider alltid ändå. 
Jag skulle tvätta och gick till tvättstugan, tänkte sitta där och läsa men det var så varmt, varmare än ute (ute 30 grader), jag stod inte ut. Jag satt därför ute. Det fanns inte skugga, jag satt i direkt solsken. Hur länge satt jag? 30 eller 40 min åt gången, sedan in och fixa i tvättstugan. Redan under första 30 minuter jag satt, allt började snurra, snurra. Jag hade vatten, drack, oavsett, det snurrade. Men det störde mig inte så extremt, för solen värmde mig och jag kände frid, inte den jävla konstanta ångesten. Solen värmde mig där det är så iskallt. Om och om igen tänker jag: blir det kallare dör jag, det måste vara så här varmt, annars dör jag. Att gå ut genom ytterdörren, värmen som en vägg, bang, jag älskar det. 

Vikten hade stått still länge. Men äntligen, jag ställer mig på vågen och har tappat 3 kg. Allt som allt har jag nu gått ner 15 kg. (dessutom: när jag började gå ner i vikt vägde jag ändå mindre än när jag vägt som mest, jag låg redan på minus) Jag äter godis and such. Jag behöver inte total återhållsamhet som jag trodde för jag har hittat en balans. Inte för mycket, eller för lite, jag lyckas vara lagom. Jag har aldrig lyckats med det förut. Inte på denna punkten och inte heller (to this day) på de flesta andra heller. 


Allt sa jag. Varje tanke och rädsla. Kvinnan jag pratar med berömde mig för att jag tänker gå matematiken som planerat, kursen med start 4 augusti. Att jag vill ge det ett försök trots att jag har det så här och att jag gör det för att jag vet att det kanske hjälper, hon förstod precis. Men hon sa också att det är en vecka tills jag ska börja. Och hon sa att jag verkligen borde överväga att spendera en tid av den där veckan, eller hela, på en sluten avdelning. Just för att vilan kan göra mig gott, sa hon, och ge mig bättre förutsättningar. Det hade inte ens slagit mig.
Jag åkte till Fridhemsplan efter samtalet. För att betala en skuld på biblioteket, köpa matteblock, penna och stift i bokhandeln och sedan tänkte jag promenera till S:t Görans, psykakuten. Men jag vågade ut. Jag tog tunnelbanan hem. Varför? Jag är rädd. För sjukhuset är jag så rädd. Skräckslagen. Jag kan inte förklara denna rädsla för den är inte bunden i verkligheten. Inte heller jag förstår den helt och hållet, bara att den är så stark att jag paralyseras. Så många av mina känslor är nu bundna i all den overklighet jag befinner mig i. Det är svårt för mig att få andra människor att förstå. Tro mig, hur jag än försöker förklara. Jag vet ju varför det är så. Logiken är en helt annan, den är inte samma. Man kan säga att alltihop är ologiskt. Ja och nej, det är bara tvärtom. Upp och ner, bak och fram. Alice i spegellandet. Alice i underlandet. Och så vidare.

fredag 25 juli 2014

02:43

På natten när jag är ensam vaken, alltid samma sak. Ljud i mörkret som inte borde vara där, en rädslan som knyter hela kroppen. Jag är rädd för mörkret, jag är rädd för det kroppen reagerar på.

Jag håller på med ett blogginlägg 1,5 timme. Skrev först. Sen redigerade om och om igen till det var perfekt. Tog beslutet att inte publicera det, för personligt. Jag visste det redan innan egentligen men fortsätter ändå att redigera en timme och vet inte varför jag spenderade så mycket tid på det. Jag kunde inte sluta. Så är det ofta.  Nu är klockan så sent igen. 

Inlägget jag skrev är bättre än detta. Dom allra bästa är dom jag inte publicerad. I dessa bara finns jag och är så avskalad och det blir bättre. Men jag kan ändå inte. Är man sårbar tål man mindre solljus det är redan svårt som det är. 

Välter ner en sak från nattduksbordet. Tänker: innebär detta att något hemskt kommer hända? För att jag välte ner den? Och det är därför mitt fel?
Blev ännu räddare. Pratade med mig själv, försökte resonera.

Gånger man tänker: vore det inte för mig hade jag varit lycklig, och att man aldrig kan fly. 

torsdag 24 juli 2014

Vemod x 2

Idag är begravningen i Malmö. Jag är här. Beslutet som togs redan för veckor sedan, därför är jag här och inte där. Men jag ställer mig inte utanför, jag skräddarsyr. Jag kommer åka till en minneslund här i Stockhholm på en mycket vacker kyrkogård, jag kommer åka dit med min man och lägga en blomma och ta farväl.

Musiken jag lyssnar på idag är dessa två. Olycklig kärlek hit och dit, det är vemodet som talar till mig. Det är vemodet jag hör.





Dock är Adeles liveframträdande i denna video rätt svag och utan känsla. Är hon alltid så live? Det är på hennes skiva jag alltid hör denna låt, en skiva jag lyssnat en hel del på. Där är denna låt cementtung av känsla i varje ord hon sjunger. Jag orkar inte leta och leta på youtube efter någon bättre version om det nu finns. Jag skulle gjort det i vanliga fall men idag orkar jag verkligen inte. 

Koma.

På natten drömmer jag att jag befinner mig i skogar (ja, dom är flera). Där rör jag mig och är ensam. Jag skriker efter min man och blir upptäckt av främlingar och måste springa snabbt snabbt för att inte bli dödad. Hela sista delen av drömmen är samma refräng om och om igen. Det är en refräng som är en riktig låt i verkligheten, den går:

A pill to make you numb
A pill to make you dumb
A pill to make you anybody else
But all the drugs in this world won't save her from herself

Om och om igen denna slinga av musik och text. Jag har inte tänkt på denna låt och inte lyssnat på den på evigheter.
Det hela är så märkligt. Och ändå. Logiken drömmarna ändå alltid har.



När det är dag sitter jag i solhatt på fältet och smörjer in mig med solskyddsfaktor 50 och låter solen värma det iskalla i mig. Jag köpte vattenmelon och går hem från Husby Centrum med den och klockan är över åtta på kvällen och ändå är det så varmt.



Allt annat är bara rivandet i sår.
Loops.

tisdag 22 juli 2014

I won't let you fall apart.

Som jag gråtit denna sommaren, helt absurt. Kris efter kris, ständig kris. Gråtit har jag för att det gjort så fansansfullt ont att vara vid liv. Jag tror aldrig det varit så här extremt förut, just med grårandet. Det krävs en hel del för att jag ska bryta ihop så att jag gråter, det är inte alls normalt för mig. Nu har det varit vardag.

Vi människor och våra frågor. Det är frågorna som drivit mänskligheten framåt, vår strävan att få svar. Det är nyttigt på många sätt. Men vissa gånger tror jag ändå att det är bäst att låta bli. Som i mitt fall. Hela sommaren då jag gråtit dag efter dag och ibland så extremt som tre fyra gånger på en dag (ej överdrift), och allt jag tänkt om och om igen: det kan väll inte vara meningen att det ska vara såhär? Det kan väl inte vara meningen att livet ska göra så jävla ont? Vad är då poängen?

Det bränner till. Frågan är ständigt aktuell. Vad är meningen med lidande? Och om det är meningslöst, hur orkar man leva med det dag efter dag? Hur motiverar man sig att inte ge upp?

Livsfarligt. Men det är vad jag tänker. Många gånger är det ENDAST vad jag tänker. Och vem kan förebrå mig? Vad är det för mening med mitt liv om allt jag gör är att gråta hela dagarna och är handikappad av min smärta och lider fruktansvärt? Dag efter dag? För vems skull lever man då?

För hoppet om en bättre liv. Stunder av absolut skönhet. Lycka om än i glimtar. Myntet har alltid två sidor. Ont/gott.
& på gott och ont.


Bara en sådan sak som att komma hem och mötas av min man och krama om honom länge. Den kärleken. Jag är övertygad om att en kärlek som denna finner man max 1 gång per liv och det är om man har tur. Jag har haft tur.

Att livet kan innehålla extrem lycka och extrem sorg samtidigt. Jag fattar inte hur det ens får plats. Blows my mind.