måndag 1 september 2014

RIP.

Ska vi testa, säga något jag aldrig säger? Vad som vilar i mörkret, mörkret aldrig i ljus?

Alla sidor av en människa, alla sidor av mig. Min S skrev en gång en text om att vara otaligt många variationer av samma kvinna, jag tänker inte citera henne ord för ord men har tänkt på det. Människor som jag som spretar så väldigt åt motsatta håll och överallt. Även sådant som aldrig syns, skuggsidor. Vad som lämnas utanför, visas för fåtalet och kanske inte ens det. 

När delarna av en människa inte går ihop. Med det är inte meningen alltid att man måste förstå. Varför ska vi människor så tvunget förstå? Det är till och med något att ibland rekommendera ATT INTE försöka förstå.
Berättelser utan logik och spöken, alla har nog dessa, bara en sak fungerar, Låt det vila. Låt det leva eller dö vilket det nu vill, det är bakom mig oavsett. Jag har skurit av samtliga trådar till alla marionetter, ja, och som man måste.
Låt det försvinna eller ska jag själv försvinna? Som jag många gånger gjort, bakdörren i tystnad. I never said I would stay to the end. I aways knew I would leave you. 
Det finns inga vackra sätt att skära av förbindelser, jag vet att många tror det men det är inte verkligheten. Att gå är utan undantag brutalt. Klart det är, men gör våld, tar sönder något. Snyggt är det inte.
Inte är det som i musikalen från 50-talet där ett skepp ska lägga ut och man ska ta till avsked. Alla lovar varandra att ses igen, dom sjunger Bye Bye baby allihop och dansar käckt. (Hon är med i den filmen, min Marilyn)
Man kan vara kall som sten, aldrig vända blicken mot det förflutna, säga Happy you're gone. Jag har detta vassa i mig också. Ingen poäng att förneka.

Jag var där, jag levde och kände och förvisade alltihop till skuggorna och stängde dörren när jag gick. Även denna gång gick jag - det finns dom som går och dom som går efter? - Det tog plats i skuggorna och förblev där.

Med ord:
I loved his secret places but I can't go anymore.
"You change like sugar cane," says my northern lad.
I guess you go too far when pianos try to be guitars.

And don't say that you don't


När det gäller mig finns bara en sak: 
pray for Jackie's strength. Det har allltid varit just det. Jag minns ja, ibland är det snällare att ljuga. 

söndag 31 augusti 2014

Your God.

I look at the cross
Then I look away

Give you the gun
Blow me away



Någon säger: "Underskatta inte vad vila kan göra med din depression"

Hela dagarna samtal. Dom säger alltid samma saker.
Fäster hopp i mig. Det ramlar av och sätts på igen. Skiftandet av ljus. 

Livet är över när det är över. Inte innan.
Jag har en röst av ondska. Depressionen pratar. Till sist blir ingenting lika verkligt och sanning existerar inte. 

I won't let you fall apart

Though I walk through the valley of the shadow of death, I will fear no evil: for thou art with me.

Jag var så glad att han skulle komma idag men jag förstod inte att han också skulle behöva gå igen, att han skulle lämna kvar mig här.

Jag var inte beredd på hur han skulle få mig att känna. Som en människa, levande. Vi pratade ridsport medan vi slötittade på sporten vi diskuterade. Vi fördjupade oss inte i mitt helvete, istället fick jag en paus, tänkte på annat  och jag skrattade till och med. Jag visste inte att jag fortfarande kunde det, att jag fortfarande fanns kvar. En människa. Mer än reducerat till patient, ett personnummer, en diagnos och medicinlista. En som småpratar. Höll hans hand. Jag trodde aldrig jag skulle kunna känna så igen, glad? 

Sedan skulle han gå och det hade jag glömt att minnas. Gråten som en fysisk smärta i hals ansikte bröst ont ont ont och jag vill explodera men vägrar gråta här, vägrar för det är fucking förnedrande.

När man älskar någon vilken glädje det kan vara. Och vilken smärta. När jag var liten gav jag mig ett dyrbart löfte, att aldrig älska. Jag visste precis baksidan av detta, skilsmässa. I don't want love to destroy me like it did to my family. Men jag har aldrig ångrat att jag släppte in min man och det jag skapade med honom och lever i med honom även fast jag såklart vet att en kärlek så stark som denna har makten att  fullständigt ha ihjäl mig. Jag satsade och satsar allt och då kan man alltid förlora verkligen allt också, ja så fungerar det och jag gör det utan att min blinka.

Mitt problem är ett annat. Han går och det gör så ont, han säger jag kommer igen imorgon och du vet vi kan ringas när som helst när du vill! Ja. 
Mitt problem är att jag inte klarar att han går. Jag klarar inte att leva i en värld där människor går någonsin och över huvud taget. Det går inte att komma undan, aldrig. Nej precis, aldrig kommer jag slippa och där är poängen. Mitt problem är livet. Jag kan inte utstå dess vilkor. Jag kan inte utstå dess borden och måsten och struktur. 

Åren går i mitt liv och detta problem kvartstår och jag kommer inte runt det. 

I will protect you.

Jag är gråtfärdig i timmar. Vad jag vill och önskar och drömmer om, livet ger mig inte något annat än mitt hjärta som krossas i kroppen på mig, alla drömmar, mitt hopp, min tro -krossas. 

"Det är inte meningen att jag -
Det är inte jag som är meningen"

Min man kommer till mig idag med kolsyrat vatten, nektariner, böcker, tröja, tandkräm. 
Vi pratar i telefon och han säger till mig: du måste ge dig själv en chans! Du ger inte dig själv en enda chans att lyckas, du är så hård mot dig själv.

Jag sitter efter lunchen i tv-rummet och dricker kaffe och fylls av musik.

Musiken:
This ain't the time the place for us
To understand this life.

This ain't the time. This ain't the place.
This ain't the time. This ain't the place.
This ain't the time. This ain't the place.

I will protect you...

lördag 30 augusti 2014

Then I'd know that I am not alone.

Yea, though I walk through the valley of the shadow of death, I will fear no evil: for thou art with me; thy rod and thy staff they comfort me.



Jag på sjukhuset. Men det finns inga kartor till mig, jag lever i andra världar, enligt andra regler, annorlunda logik och jag är ensam här.


Platser jag söker mig till för tröst. Orden jag läser, orden jag skriver, musiken som repeteras; jag sitter till och med i hobbyrummet och ritar med tusch, tvingar in färg.
Då och då en röst från någon, ljusslingor i mörkret.

onsdag 27 augusti 2014

Slutenvård.

På sjukhus förbereder jag mig för en natt med 2 filtar, mjukisbyxor, tjockstrumpor, långärmad tröja, tjock tröja över - ja jag fryser mer och mer ju mer vikt jag tappar och jag har alltid frusit så mycket om nätterna och extremt på vintern, dubbla täcken som standard. Sjukhuset är kallt och det finns inga täcken.
Det är månad 7 och jag ligger på -17kg.

Läkaren sa att allt jag upplever inte är verkligt utan symtom på depression. Tänk om det vore så. Tänkt om det är sjukdom och inte Sanning. Är det sjukdom kan jag ju slippa det kanske någongång, bli frisk? Leva igen. Ha ett liv igen. Inte bara sönderstrasad ovärdigt kravlande inflicking pain upon it self, hatandes -

Får extra medicin till natten, frukost kl 08.

Won't forget.

Kiss me it'll heal but it won't forget.
Kiss me it'll heal but it won't forget.

Depression är tvärtomleken, all värme man behöver så förtvivlat, mer än någonsin, den släcks. Hur släcks den? Genom att ta ifrån värde. Istället för att vara glad över människor som finns och som älskar mig blir det i mitt huvud istället ett stackars-dom-som-har-mig-att-släpa-runt-på-bättre-för-dom-vore-ju-om-jag-var-död. Men så får man inte säga. Än mindre tänka. Men det är vad sanning vad är sanning är (ja minst 2 gånger). Detta är vad detta sjukdomstillstånd är, inte mitt påfund.
Jag sitter i köket och äter en avokado med sked. Det är mumsigt och mycket gott. Men jag tänker inte detta. Jag gläds inte över att min man kom hem med avokado för att jag ska äta bättre och för att jag gillar avokado mycket. Istället tänker jag: stackars-min-man-som-har-en-sådan-fru-som-jag-som-nu-ska-åka-iväg-så-att-alla-avokados-blir-helt-gamla-fyfan-för-en-sådan-fru-han-förtjänar-mer.

När jag mer än någonsin behöver glädjas över saker tappar jag helt den förmågan. Allt bra blir något ledsamt. Ju bättre någonting är desto ondare gör det i mig. Det är mycket hånfullt utformat, denna delen av en depression.

Dessutom tror jag faktiskt min man gillar avokado vilket gör det till än mer slöseri.

Åh, jag talar i telefon. Hon säger till mig: "nej nej nej josephine NEJ. Vi kan inte ta denna diskussionen nu när du mår som du gör nu, det är inte rätt tillfälle, det kan inte bli bra när du mår så här dåligt. Det kan inte bli bra så jag tycker vi väntar" Jaha tänker jag. Tänk så mycket tid jag sparat om jag insett detta lika klart och tydligt förut som jag gör i denna sekund som hon säger detta. Att när jag befinner mig på vissa känslomässiga platser att då att då att då  (ja 3 gånger) bli vissa diskussioner bara skit för att jag mår för dåligt! Jag måste minnas detta. (Hur kan jag inte förstått förut?)

Det är kvinnan i telefon. Kvinnan jag pratar med, terapeutiskt whatever. Hon ber att få tala med min man. Jag fattar inte. Hon sa nu bestämmer vi detta? Ja sa jag ja. Jag ska åka in till psyskakuten nu under sen eftermiddag typ kl 17, vi bestämde, min man lovar att följa med, och jag ska packa nu? Jag ska packa men har slösat och slarvat med all tid?


Vet inte hur jag ska kunna något så simpelt som att packa. Vill inte åka in egentligen heller för jag är så där ständigt gråtfärdig och att då prata om min sårighet med läkare osv jag vill inte gråta och det finns chans till det, gillar inte. Förkylningen tar några steg tillbaka och depressionen kommer åter och allt börjar om: jag gråter och jag gråter och gråter och ingen kan säga något och ingen kan göra något.

Men jag ska packa nu. Tänka logiskt, inte fastna. En sak och sedan nästa, så ska jag tänka. Jag lovade henne så därför åker jag och endast därför. Annars hade jag krånglat mig ur ett sådant åtagande.