onsdag 28 januari 2015

Nancy.

Jag har klippt mig hos Nancy i flera år nu. Hon heter så, min frisör. Kedjan hon jobbar på heter något annat. Det priset jag betalar för en klippning är väl ett pris någonstans i gråskalorna. Man kan få det billigare någon annan stans (som definitivt är sämre) och man kan få det dyrare (men är det bättre?). Det kan alltid vara värre och bättre, eller nästan alltid. Hos min frisör erbjuds du kaffe och kaka när du väntar. Men jag tackar nej.

Det är ju så att mitt hår gått av igen. Mer. Och rejält. På ena sidan är det synbart längre än på den andra, därav min akutmarsch till Nancy. Det ÄR akut. Jag ser ut som fan. Jag vet det. Nancy vet det. Nancy tittar på mitt hår och säger OJ! och ser förskräckt ut. "Du ser" säger jag till Nancy, "jag måste klippa allt till samma längd"  Nancy frågar mig hur mycket hår jag är beredd att offra. Hon är säkert 40 år men kunde varit 20, en sådan där evig kvinna, en evig skönhet. Hennes hår är naturligtvis perfekt och utan minsta fel. Nancy säger: "Du minns vad jag sa förra gången? Om längden...?"
Ja, jag minns.  Men att Nancy minns! Förra gången jag klippte mig var i september.
Hon funderar och säger "Jag måste nog klippa av i alla fall 8 eller 9 centimeter om du vill få det till samma längd alltihop..." Hon ser nervöst på mig. Jag ser vad hon tänker. Nancy minns mitt tjat. Jag har repeterat och tjatat: jag vill ha långt hår jag vill ha långt hår jag vill ha långt långt långt, hur hur hur? i vad, ett år nu? På Nancy så låter det som om det är hennes fel att mitt hår gör revolt och bokstavligen bryter sig loss och går ifrån mig.
Det är inte ditt fel, Nancy, Säger jag inte.
Nej, som hade jag redan tappat intresset för alltihop säger jag till Nancy: "klipp så mycket som krävs" och slår sedan upp en tummad SE OCH HÖR och läser om kungafamiljen.

Oroa dig inte Nancy, jag vill inte ha långt hår längre. Jag har andra drömmar nu.

I know places.

Jag vaknade av att jag skrek idag också. Jag minns inte ens vad jag drömde, men jag vaknade med andan i halsen, ren skräck. Skrek. Klockan var 04 på morgonen. Jag lyckades inte somna om efter det och har varit vaken sedan dess. Så ja, nu är jag trött. Mycket trött. Jag siar att kaffekonsumtionen kommer spränga tak och vara det enda som håller mig på benen genom dagen.

Bäddar sängen, öppnar fönster, klär mig i svartvita klänningen och sminkar mig. Förbereder mig för boendestödet som infaller 13:30. Gör mentala listor över aktuella punkter. Ute töar det. Jag sätter på radion och sätter mig för att vila lite lite, hoppas hinna i alla fall fylla diskmaskinen. Bättre än inget. Ska klippa håret efteråt. Åka upp till Stockholm C, Hötorget, min frisör sedan flera år, klippa av. Mamma betalar besöket. Hon är snäll. Det är dom båda. Mina fina föräldrar. Tålmodiga. Tillitsfulla. Ger mig kärlek. Pengar också ibland. Jag ser framemot att fixa håret fint.

Efteråt ska jag och min man promenera runt i stan. Hand i hand. Bara strosa och vara där utan mål och ärende att uträtta. Det var längesedan vi promenerade i stan, jag längtar särskilt efter Kungsträdgården. Jag minns Kungsträdgården sedan den gången, en gång, januari 2003, första gången jag och min man träffades, efter att haft kontakt på nätet typ ett år.... Vi möttes upp. Fikade på ett ställe. Sen promenerade vi runt. Jag visste inte att det var Kungsträdgården då. Jag kände inte till Stockholm. Men nu vet jag. Jag satte mig ner där då. Han stod, jag satte mig för att "vila lite". På sten och is och snö. "Ska du verkligen sitta där?" sa han. "Kallt" sa han. "Äsch" sa jag. Tre dagar senare fick jag börja äta en kur antibiotika för att det hela gett mig urinvägsinfektion. Men då var jag tillbaks i Malmö och i mitt vardagliga liv. Det skulle dröja ytterligare två år innan vi blev ett par. Under dessa två år skulle vi ha tät och intensiv kontakt.

Det bara fucking växte.

tisdag 27 januari 2015

The ruiner's a collector he's an infector serving his shit to his flies.

Mannen i min dröm som plötsligt stod bredvid mig i kön, stängde in mig i bussen, jag skrek och han skrattade...
Jag känner honom. Jag vet hans namn. Om jag skulle säga något om honom, vet ni vad jag skulle säga?
Detta.
Jag skulle rikta mig till honom direkt utan mellanhänder. Jag skulle säga vad sanning är.

Jag skulle säga:

You had all of them on your side didn't you? 
You believe in all your lies didn't you? 

och: 

The ruiner ruins everything he 
Sees 
Now the only pure thing left in my fucking world is wearing your disease 

och: 

Maybe there will come a day when those that you keep blind will 
Suddenly realize 
Maybe it's a part of me you took to a place
I hoped it would never go 
And maybe that fucked me up so much more than you'll ever know

och: 

What you gave to me 
My perfect ring of scars 
You know I can see what you really are 


Och tillsist:

You didn't hurt me 
nothing can hurt me 
You didn't hurt me
nothing can stop me now

------

JAG
HOPPAS
DU
DÖR

---------------------------


Här är låten:


Drömvärld.

Jag drömmer om sand som är snö som är sand, jag drömmer om Malmö, om knark, om insekter som växer och växer tills dom är stora som hundar och jag släpper ut en sådan enorm insekt ut i staden fri och stänger dörren efter den. Sen tänker jag: vad ska människor säga? När dom ser den? Vad ska världen säga? Vart tog den egentligen vägen? ÄR DEN HÄR? ÄR DEN KVAR HÄR?

Jag drömmer om övernaturliga hemsökelser, om tomma rum som ser tomma ut men inte är tomma, en tv som står på och flimrar och flimrar men ingen tittar, rummet är tomt sedan evigheter, sedan timmar och dagar, ingen är där men någon är där. Någon man inte ser. Men märker. Jag är så rädd, jag springer. Stänger dörrarna bakom mig. Någonting är där. Jag är så rädd.

Jag drömmer att jag står i en kö i timmar. Det är en barbecue. Som i bardomens somrar i England. Men detta är inte min barndom, jag står i kö. I timmar, alla hinner gå hem. Jag är ensam kvar. Ensam bland främlingar. Bland inte någon alls. Plötsligt bredvid mig står någon jag inte vill träffa. Hur länge har han stått där? Han lurar in mig i en buss. Släpper inte ut mig. Han och en kvinna kör bussen. Jag skriker och skriker och dom skrattar. Hånet. Bussen kör bort, iväg. Jag är rädd. Kommer jag dö nu? Eller värre? Det värsta har redan hänt...

Det är trappor. Upp och ner springer jag. Tomma rum. Jag letar efter människor. Parkeingsplatsen i Malmö där mamma bor, varför är jag här? Var är människorna?. Är det snö, eller sand, eller snö? Var är insekten stor som en hund? Bussen kör och kör. Jag springer...


Drömsekvenserna upprepar sig och upprepar sig. Och och om igen. Det är en loop. Det gör ont. Jag försöker ta mig ur. Jag vill vakna. Jag försöker vakna. Jag vet att jag drömmer och jag måste få det att sluta. Men jag kan inte vakna. Jag kan inte röra mig. Det börjar om och börjar om. Gång på gång. Jag kan inte. Jag måste. Jag kan inte.

Utanför drömmen, i verkligheten: 
Jag skriker.

Han sätter mig upp i sängen. 

Jag vaknar först då. 
Äntligen...
Och till slut. 

söndag 25 januari 2015

Livet enligt Josephine.

På gymmet ville jag aldrig gå därifrån.

I telefon med far pratar vi om NA och AA och tolvsteg and such. Jag berättar om mina erfarenheter och tankar och om att mötena räddade mig ett tag och sedan behövde jag inte dom mer. Fick vad jag behövde och behövde sedan andra saker för att bygga liv. Vad far sa om saken får han skriva på sin blogg om han så önskar. I denna leken talar alla för sig själv och gränser mellan dras med tydlighet.

Min man går ut och handlar Cola Light åt mig. Det är alltid svart utanför fönstret denna årstid så natten är evig, jag inser långt senare att han lämnar lägenheten 21:40 för mina behov. Åh min stackars stackare, söta finaste bästa man.
Jag glömde min medicin klockan åtta och blir därför inte trött som jag ju ska för det är medicinen som sköter den biten, jag glömde därför att det är kväll, jag glömde att ha koll på vad klockan kan vara, att tid ens kan existera, allt glömmer jag. Det är damp, inte idioti. Det kallas handikapp för det lätt handikappar, logik. 

Min man lägger om mitt stygn i köket, synen av tråd äcklar mig fastän det är bakat och klart, läkt och stygnet ska bort på tisdag. Tur att jag inte är läkare säger jag till min man och grimaserar. Det är hårt detta liv, jag dricker Cola Light som sprit.

(kunde.inte.låta.bli.för.bra)

Vill inte gå till sängs. Sitter uppkrupen och läser Twilight bok 3 på engelska. Ja, jag tycker om Twilight. Jag tycker om massor av saker och inte bara en enda som somliga tråkiga gör. Dostojevskij OCH Twilight, ja. Allt möjligt men ordet OCH mellan. Men inte deckare. Och inte pjäser. Nej. Helst inte dessa två. Eller facklitteratur. Jag vill läsa facklittetur oftare men jag orkar aldrig särskilt långt innan jag blir trött och tappar koncentration.

Jag läser alltså Twilight bok tre och jag slår upp ord jag inte kan i en pocket-svensk-engelsk-ordbok jag har redo bredvid. Det ger mig en njutning. Jag samlar på ord. Jag vill ha fler och fler och fler. Samlar dom på hög i huvudet. Vidgar.Expanderar. Slutar aldrig.

lördag 24 januari 2015

Past the mission I smell the roses.

Concertina concertina
A chill that bends


Ibland undrar jag om det verkligen är stöd jag behöver, ibland tänker jag att jag behöver bli buren helt och hållet. Buren som ett BARN, ja. När stöd inte räcker, när mina ben inte räcker; vi är vid denna punkt så ofta, jag & jag & jag.
När vi sjunker ner i the shit and the piss utan makt att hjälpa oss själva upp ur och ifrån; för kraften, den finns ju inte.

Dessa dagar och timmar är jag i bunden form. Ofri. 
Sjukdomens villkor råder. I die trying.

Övertygelser & att utmana dessa. 2 exempel serveras med efterrätt.

Jag går omkring i ett konstant flow av "jag-vet-bäst-om-allt-även-när-jag-inte-vet-så-vet-jag".
Detta är något som gör att jag och min man ofta blir osams. Jag har en stark övertygelse om ALLT inklusive saker jag rent krasst faktiskt inte vet något om,  rent krasst saknar verklig fakta. Ibland HAR jag så klart fakta, som vem som helst, men även när jag INTE har fakta så anser jag att jag vet, typ allt.

Att andra kan provoceras av detta, det får stå för dom. Men det ÄR ibland/ofta ett problem. Det sätter mig ofta i skiten, rent privat: mellan mig och mig. När det nästan gränsar till rena vanföreställningar och jag ändå inte kan släppa det. För jag vet ju bäst. Och mest. Alltid. Och jag skulle inte har en uppfattning utan bevis, anser jag, och därför släpper jag inte mina bevis. Men är detta verkligen sant?


Två exempel.


1 - Mina grannar. Jag är övertygad om att dom hatar mig. Även fast jag knappt växlat ett ord med någon av dom någonsin så är jag övertygad om att dom hatar mig. När jag stöter på dom i trapphuset (det värsta jag vet) så skäms jag ögon ur mig. Jag har ibland tänkt att jag måste flytta härifrån för detta ger mig en sådan ångest. Vad är grejen här? Jag hör aldrig mina grannar. Någon gång en hund som skäller annars aldrig. Aldrig ett skrik eller en röst. I vissa perioder tv-volym men det har avtagit helt. Betyder detta att mina grannar inte hör mig? För här är min poäng: jag är ÖVERTYGAD om att mina grannar hör allt jag gör. När jag är glad, när jag är arg, när jag är ledsen och gråter. Jag tänker mig att dom hör vad jag säger när jag gråter, att allt hör dom. För jag kan ofta höja rösten när jag är i affekt, jag behöver inte vara arg, om jag är i affekt höjer jag rösten. Detta måste dom höra? Och därmed måste dom tycka att jag är sinnessjuk (det är jag ju också på ett sätt) och hata mig eller i alla fall tänka ELAKT om mig. Men vad är mina bevis? Inga. Det är problemet. Jag kan inte överge denna övertygelse för jag har inga bevis varken för eller emot. Jag kan inte bevisa att dom INTE hör mig. Jag kan inte bevisa ATT dom hör mig. Jag är fast i gränslandet som består av "jag tror". När jag ska tro hit och dit sätter jag mig alltid i skiten. För vad jag tror är alltid: det värst tänkbara.

2 - Helger på gymmet. En sak som jag dock har lite mer belägg för. Tror jag i alla fall. En uppskattning grundad på viss fakta, det att dom flesta människor arbetar måndag - fredag.
Jag har aldrig tränat på gymmet en lördag eller söndag, måste jag erkänna, men det är JUST eftersom jag tänker mig att då tränar ALLA människor. Alla som jobbar på vardagarna, alla dessa, varenda en. En FOLKRUSNING. Jag tänker mig långa köer till maskinerna, och att vänta i kö till maskiner (som jag gjort max 3 gånger) hatar jag. Och vägrar jag. Jag vill att det ska gå snabbt, annars blir jag på mycket dåligt humör. Därför tränar jag när folk är på jobbet. Vardagar typ kl 11-12 eller 13-14 eller 14-15 eller så. Som senast 16:00 eller 17:00 men bara om jag inte kan undvika det. Jag går aldrig på lördag eller söndag fastän det ofta skulle passa mig bättre. Ja, det skulle faktist passa mig så mycket mycket bättre.

Därför inleder jag träningen igen (efter överträningens påtvingade vila) nu i morgon SÖNDAG med en timmes pass på gymmet just för att sätta mig upp till bevis. Har jag rätt eller fel? Visst borde jag testa min tes? Om jag kan? Utmana mig lite?
Har jag rätt om detta kommer det dock bli ett problem, då kommer jag har svårt att ifrågasätta mina "bevis" i framtiden oavsett vad som gäller. Varje rätt betyder i min värld att jag inte har någon anledning att ifrågasätta mig själv igen typ någonsin. Ja, jag har seriösa problem med så mycket petty petty whatsitnames.


Jag ska gå in idag för att lägga upp en träningsplan. Jag har läst på om träning på senaste tiden. Allt för att fatta mer vilket är svårt, alla termer, allt nörderi, man kan gå in hur djupt som helst och det har jag ärligt talat ingen lust med. Jag måste dock kunna lite. Så lite lär jag mig. Nu det allra sista: att göra faktiska pass: antalet maskiner varje pass, vilka muskler och muskelgrupper, balansen mellan musklerna/grupper. Variationerna: pass till pass, period till period. Allt efter rådande framgooglad kunskap (+böcker).
Detta ska jag göra idag. (+ i köksskåpet har jag 1kg proteinpulver, en shake att dricka efter varje pass CHECK)


Men hur jag ska göra med grannarnas inbillade eller verkliga hat har jag ingen aning om. Jag skulle kunna säga: flytta härifrån. Men detta vet jag: på nästa ställe skulle det vara precis likadant. Vad säger det om mig och om det hela? Vad vet jag vad det säger. Jag har ingen aning vad jag pratar om I SWEAR.