toy soldier

jag mår inget vidare. skurit mig både idag och igår. jag ser ut som en tiger på armen.
vaknade halv två, exakt samma tid som jag skulle vara hos psykologen så jag fick avboka. jag bad honom hälsa min läkare att han ska ringa mig. elias tycker jag borde vara på sjukhus men jag vägrar.

egentligen skulle jag ringa spira och fråga om dom har en plats för mig. men jag är så rädd att jag inte vågar, och rädd på ett sådant sätt att det känns som om vad jag än skulle ta mig för så skulle jag misslyckas. jag vågar inte ens försöka.

ligger i soffan och läser shantaram. vnv på högt men jag kan inte koncentrera mig. försöker slappna av och njuta men jag kan inte det heller. känner mig jagad och förstår inte varför min läkare inte ringer. ångestnivån på högt trots lugnande. allt jag borde göra men inte gör. städa, tvätta, diska. allt det gör mig ledsen för jag klarar inte det.

det svänger så snabbt - jag hänger inte med. och jag kan fortfarande inte skriva, det får mig att vilja slita av mitt hår. det gör mig desperat.

right where it belongs

so, you've heard
I crossed over the line
do I have regrets?
well, not yet.

för jag tror inte man kan börja ett blogginlägg bättre.

jag har rest mig igen. nästan ett dygn på sjukhus blev det innan jag skrev ut mig. när jag bad om ett läkarsamtal precis efter jag precis hade haft ett var det nära på att jag inte fick, men jag fick och när jag sa till överläkaren att jag vill hem, att jag längtade hem och efter min sambo, då såg jag honom le för första gången. det var kanske allt han behövde höra just då och han nickade övertygande och skrev ut mig.

allt tjafs om psykoserna som ofta kommer årstidsbundet. jag har egentligen inte varit min vana trogen den här hösten. jag har hållit mig frisk. och jag vet inte riktigt hur, men jag är glad att det är så. kanske ska man inte gräva så mycket utan bara tacka och ta emot.

veckorna går. jag går till psykologen en gång i veckan och gräver eller pratar om vad som är jobbigt just då. han utmanar mig ständigt.

jag går genom stockholm och stannar upp. är jag klar med den här staden? är jag det på riktigt? eller är det min rastlöshet som driver på?
allt jag vet är att jag inte är nöjd med min vardag. det är så mycket jag vill göra som jag inte gör.
jag vill gå på NA-möten oftare, gå på gudstjänst oftare och simma. jag vill gå promenader, tvätta två gånger i veckan och grundligt städa lägenheten minst en gång i veckan.
men någonting tar emot och jag vet inte vad det är. någonting lägger krokben och jag kan inte få det att sluta.

men jag slutar inte försöka. jag slutar inte vilja ha mer än vad jag har. så jag söker. jag söker en linje på en folkhögskola. svenska b och naturkunskap a på komvux. ska ringa spira på måndag och höra om dom har platser kvar och i så fall ansöka dit också.

jag vill ha mer av livet än vad jag har just nu. jag är full av kraft samtidigt som jag är helt uttröttad och ligger och krälar på golvet.

jag vill skriva mer. jag läser shantaram och vet inte riktigt var jag ska fira jul någonstans. jag ska ta hem mina två katter. behöver lite liv innanför dessa väggar.
det är redan november. smultron-téet var inte lika gott som det luktade. häromdagen snöade det. jag gömmer mig bland täcken och filtar och sover för länge på morgnarna.
presterade slarviga dagboksanteckningar på två sidor i pappersdagboken. längre kom jag inte. den här jävla spärren, alltså. make it go away. (det är det enda jag verkligen ber om)

time is running out

efter en vecka av ångest, deppighet och orkeslöshet känner jag mig på banan igen. mitt största problem är understimulering, och allt verkar så enkelt men ändå har jag svårt att ta mig från steg ett till steg två.
jag vill börja om, på riktigt. allt måste noggrant gås igenom och jag vet inte riktigt hur.
dessutom går jag på så många mediciner igen och det gör mig ledsen och terapin sliter på krafterna, jag får tvinga mig att gå dit. han är duktig men jag är rädd att det inte räcker.
jag vill komma igång. det känns som om jag ruttnar i den här lägenheten som jag inte ens orkar städa. har alldeles för mycket tid att tänka och allt det där.

jag vill inte göra folk ledsna. även fast det är det jag gör. jag kan så mycket mer än det här men ändå känns det som om jag springer runt och runt i en labyrint och inte kommer riktigt någonstans.

rädslan för att det förflutna ÄR nuet, eller ännu värre; framtiden.

någonting måste hända. jag samlar andetag efter andetag efter andetag. någonting måste hända och jag är den som måste få det att hända.
ingen kan komma inridande på en vit häst. jag försöker peppa mig själv. han är vid min sida och mitt hår ska färgas mörkare.

går här dag efter dag och sliter ut mig med att det inte finns någonting att göra. jag tror jag blir galen. dessutom tror jag att jag slipper sjukhus den här vintern och det gör mig gladare än någon kan förstå.

åsa ericsdotter skrev: "allt måste jag sudda ut. hittils"

det är just det, att börja på en blank sida. men att samtidigt inte göra om sina misstag. jag är rädd. men det är okej. man får vara rädd. vad man däremot INTE får är att lägga sig ner och ge upp. även då när varje andetag är till för att kämpa.

jag vill inte knarka lika ofta. nästan aldrig. jag har trappat ner till ynka 50 mg. målet närmar sig.
men med målet är det också den riktiga kampen som börjar. dessa veckor när jag tiggt efter extra bens. vad som helst. en ångest som jag tror kommer mörda mig. guess what? det gör den inte. men det tar flera veckor att inse det & när jag väl gör det är insikten skör som spindelväv.

allt är skört som spindelväv, till och med tron på mig själv, känslor, ord handlingar. men andetag efter andetag för att samla kraft. kanske, kanske snart är jag där.

still alive

han & jag - en glimt av liv.

-

som åsa ericsdotter skrev: dagarna går dom gör ju det.

& jag sover. och sover och sover. det är dom små beigea pillren som gör det, leponex. jag sover och drömmer, drömmer mer än vanligt. det sista jag drömde innan jag vaknade 16.30 var att jag läste en serie och sista rutan i seriealbumet var en bild på en någon som sov och så stod det: "och jag sov, jag sov genom middagen, jag sov mig förbi min fars bröllop och jag sov och sov och sov men det var bra, för jag behövde det"

det har redan gått en vecka. redan fredag igen. förra fredagen var lägenheten glänsande, nu är den kaos igen. ibland går det så snabbt, andra dagar så långsamt. jag orkar ingenting, jag är så trött men ändå rastlös med en känsla av att vad jag än tar mig för så är det fel.
tiden är någonting jag inte alltid förstår mig på, när världen ändras sådär, ondska i väggarna, min psykolog som är snäll och vi byter rum.

egentligen skulle jag iväg och kolla hjärtat idag, det högg så jävligt i bröstkorgen igår och jourläkaren på järva tyckte det var lika bra. men jag orkade inte utan sov istället. jag antar att jag är dumdristig och mycket omedveten om min egen dödlighet.

mitt hår är brunt igen. mellanbrunt och jag tycker det är aningen för ljust. vill ha det i samma nyans som kaffe, ungefär.

jag drömmer om framtiden och kan se på den med hopp. någonting jag borde göra är att gå igenom min bokhylla och skriva ner titlarna på alla böcker jag vill läsa just nu och sen verkligen fly in i skönlitteraturen. jag borde dessutom skriva på min roman, försöka gå vidare även fast jag låst mig och inte hittar henne, famlar i mörkret efter romankaraktären som ständigt försvinner bakom nästa gathörn.

jag vill inte knarka lika ofta, jag ligger på 75 mg nu. det går snabbt. i söndags var jag på ett NA-möte, lika effektivt som vanligt, ska försöka komma iväg i helgen igen, om jag inte är för trött.

min psykolog sa: "jag skulle inte säga att du anstränger dig för lite, jag skulle däremot säga att du ofta anstränger dig sjuk"
medelvägen; var hittar man den? när ska man puscha och när ska man acceptera? det måste jag klura ut.
terapin är psykodynamsisk. jag är ännu inte redo för kbt. än. det kommer det också.

annars då? vässar vapen för att få den där tolvstegsbehandligen tillslut.
eller så ber jag till pillerguden för jag har inte skaffat mig någon annan att be till. att lösningen inte sitter i pillren vet jag intellektuell men i huvudet är det en annan femma.

nu är det fredagsmys, pommes och biff. jag dricker saft ur champangeglas och är någolunda tillfreds.

I'm not dying mister

jag har inte skrivit här på år och dar. jag vet ärligt talat inte om jag vill ha kvar bloggen. kanske radera och starta en ny, kanske radera och glömma. jag skriver av mig privat och på andra ställen och vet inte längre vad bloggandet egentligen har att ge mig.

jag är vansinnigt kär och sambo igen. jag fyller mina dagar med musik och ord.
idag har jag tokstädat, promenerat, socialiserat med svärmor och ätit tre gånger.
jag har gått ner sju kg på ungefär en månad. jag dricker litervis med vatten.
vissa dagar är tunga och vissa är lätta, ibland skiftar det från timme till timme, sådant är livet.
jag är snart klar med fjärde veckans nedtrappning. jag har fått magkatarr men den är under kontroll.
i mars firar jag tio år med en vän som kommer på lördag. vi ska gå promenad, se film och äta gott.

vad jag ser? ett lite smårörigt sovrum men golvet är utan grejer och rent och sängen är bäddad.
vad klockan är? 22.54 och det betyder att jag måste stoppa i mig lite medicin.
vad jag gör? städigt reser mig och faller och reser mig igen.

gårdagen slutade halv sex i morse och den nya dagen började klockan 13.05 med knivvass abstinens.
jag har gråtit idag, verkligheterna bytte plats och jag kan inte glömma döden. jag har varit arg och skrikit, jag har varit glad och lett. haft diskussioner om medicin med svärmor, diskussioner om politik med elias. druckit några koppar te, upplevt hösten på järva och förundrats över hur vackert det är.
jag sover bäst när det är ljust och redan på fredag skulle det enligt nyheterna bli runt nollgradigt. många hoppas det vänder och att vi får en liten brittsommar men inte jag. jag behöver en riktig höst och en svinkall vinter. jag har längtat efter det och luften är mycket lättare att andas om den är kall.

jag dricker så mycket vatten att jag får ont i magen. jag är en sådan där människa som har svårt att göra någonting lagom.

oh no love, you're not alone

först tårar....jag är så fylld av känslor att jag nästan sprängs ibland...ringer mamma och gråter "jag är så rädd att någon ska dö"
vi läser vår privata minnesbok som egentligen är en barnbok. men betydelse är olika för alla. jag gråter ut alla klumpar. för tredje eller fjärde gången.
han sätter på en film, och den är så underbar att jag ler ler ler, och visst, den är lite sorglig, men jag LER och det är äkta.
kysser honom igen, han ställer sig för att diska....jag ska ta en dusch och fixa mig lite....sen ska vi ut. jag ska gå i mina joggingskor.....tänker ta en rätt så lång runda innan solen sviker världen också denna dag...
mannen har hållt sig bort idag, kom bara helt kort igår...DET GÅR ÅT RÄTT HÅLL!
jag tycker mitt flygiga blonda hår är vackert, det börjar bli långt.
nu lyssnar jag på david bowie och är glad att jag aldrig tog lugnande som jag planerat....jag går hellre igenom hela känsloregistret för en gångs skull. känner allt jag tryckt undan.
kände mig trött i mitten av filmen....men stängde inte av och det är jag glad för...ett rikligt lyckopiller och jag är så kär....tittar på honom och han är den vackraste jag sett.
hans stora bruna ögon som utstrålar ärlighet och kärlek...när han kramar mig----------jag läks.
utan honom? jag vill inte ens tänka på det.
jag sitter i samma klänning. den är orange. legat i soffan under filten och rökt för många cigaretter, jag behöver SOL&FRSIK LUFT. men nu sitter jag här och dansar framför datorn, och ute luktar det regn.

har inte skrivit här på länge så det är kanske svårt att hänga med...allt ni får är fragment.

jag älskar "life on mars?"
nu ska jag dricka pepparmyntate men mycket socker och mjölk. det är det godaste jag vet just nu.

god bless. god speed.

DRUM BEATS FASTER.

okej. till "anna" som för några inlägg sedan skrev att jag var tablettfixerad.
jag har bara detta att säga; har du ens hängt med i bloggen?
en tablettpundare som är tablettfixerad? är det så ovanligt? det är inte friskt, och det är verkligen inte sunt, men är det så ovanligt?
det är precis lika konstigt som att haschpundaren vet hur man rullar en joint snabbt eller hur en alkis lär sig halsa ren vodka på ett sätt man oftast inte gör.
är det konstigt? är det ovanligt?
inte ett dugg.
jag vet att min tablettfixering inte är sund, om jag har tur kommer jag kunna jobba mig igenom det på en tolvstegsbehandling. annars får jag väl helt enkelt lära mig att leva med det.

thåström sjunger:

"men det är min hemlighet
och det är bara jag som vet
atombombsrecepten
och varför knarkare ler"

och jag förstår. jag vet också varför knarkare ler. jag var en av dem, stod på plattan i min förälskelsedimma och såg honom. gick hem med honnom, släppte in honom, längst in.
jag vet. om man inte vet ska man vara lycklig. jag vet allt för mycket för mig eget bästa och jag vet inte ens hälften.

nu känner jag lökdoften igen. elias säger att jag hallucinerar. att dom inte alls kommer för att ge mig elchocker igen.
när man låg där nere på narkosavdelningen, fick man andas in syre och när dom gav en narkosen i nålen i armen sa dom alltid "hejdå!" och det sista man kände var lökdoften.
gud vet vad dom gjorde. gud vet att jag ångrar mig. gud vet att det blivit ett trauma. jag är så rädd. och känner lökdoften så ofta. känner den i munnen. och jag vet att dom är på väg.

försöker samla ihop delarna av mig själv som ligger på golvet. planera. läkas av ord. imorgon ska jag till beroende igen. sen tänkte jag gå på tolvmötet och sen hem och tvätta.

jag ska försöka behålla kontrollen. när orden tystnar, när skriken tar vid. jag har inte skrivit. men nyckeln är att sova mycket. idag har jag sovit mycket. och haft boendestöd i en och en halv timme, bytt gardiner, diskat, torkat golv, rensat avlopp, ringt x antal samtal, bokat tvätttid. och SLUTA SKRIV DÅ SLUTA SKRIV FÖR I HELVETE