måndag 22 september 2014

Shake the disease.

Om du inte har kompetens nog att kunna stödja mig i min sjukdom - varför jobbar du då här?
Om du inte har kompetens nog - varför sätter du dig ner i stödsamtal med mig? Varför frågar du mig hur jag mår?

Säger du en enda gång till att "du kan inte hjälpa mig, du vet inte vad du kan göra för mig" så skriker jag - jag lovar dig att jag skriker.
Det är så jävla förbannat hånfullt. Jag säger att jag är så rädd. Jag säger jag blir bättre men inte tillräckligt bra, det räcker inte och jag har varit här en månad snart - Tänk om jag inte, om jag aldrig mer, om ingen kan hjälpa mig -
och du svarar med att säga att du inte kan hjälpa mig och därmed bekräftar  du - du bekräftar min största rädsla? Den jag precis la fram för dig, kärnan av mitt onda - kärnan - av -  allt?


Famlar efter tröst sedan. Ett desperat flaxande, vill gripa tag i något, är rädd för det våldsamma i mig; jag vill fly. Skriva ut mig i panik. Hem. Eller vart som helst med en dörr jag kan stänga. Bara för att i alla fall vara någonstans där jag kan gå undan och äntligen få gråta ut.
Det finns ingenstans på denna avdelning där jag kan vara ifred, för så är det inom slutenvården och så ska det vara. Men när dagarna går och jag har så mycket tunga känslor som måste ur ut kroppen; för dom gör skada i min kropp, det säger sig själv att allt inte får plats till slut.


Du ver att stormarna går över. Men du glömmer. Ögonblicken av intensiv smärta är alltid tillfälliga och samtidigt är dom eviga och utan slut.
Så som man allltid beskriver helvete. Grymheten är att det aldrig tar slut,

Nu rör du dig, ser du.

Jag sitter på avdelningen i soffor. Först den lila soffan som är märkbart smutsig. Sedan den grå som är renare för dom tvättar ständigt överdragen. Den lila är bäst för den är avskild men därför alltid upptagen. Men var jag än sitter vill jag flytta mig, det kliar i mina knän - i sofforna har jag suttit i snart 4 veckor, knäna har fått nog.
Vad gör jag när jag sitter, jag stickar. Rosa garn och stickor av ljust trä. För att lära mig stickar jag, för att en dag bli bra nog att kunna sticka en tröja.
Jag stickar och lyssnar på musik. Queens of the stone age. Tori Amos, hon med texterna skriva som poesi, koder att knäcka. Rader som:

It's easy like
One
Two
Three
And if there is a way to find you
I will find you
But will you find me if Neil
Makes me a tree 
an afro
a pharaoh
I can't go
You said so
And threads that are golden
Don't break easily
So I got me some horses
To ride on
To ride on
You say that your demons
Can't go there
So I got me some horses
To ride on
To ride on
As long as your army
Keeps perfectly still
Keeps perfectly still
Keeps perfectly still



Jag ska gå en promenad strax. Världen utanför skrämmer mig och lätt skulle jag kunna fega ur. Men rädsla kan många gånger handla om vana/ovana. Något så banalt. Men den äger mig inte, jag gör.

Det är stormar, höststormar, med vindar och regn och oväder. Men i mig är det a still calm sea. Det är karamellen jag suger på i timmar. En liten skatt, skyddad.

Holy.

Under flera timmar under eftermiddagen kom livet åter. Glädjen i en sådan sak som att kunna tänka med lätthet. Tilliten stark och rubbar med lätthet berg. Jag såg det så klart, kristallklart; möjligheterna. Allt liv jag ska leva, allt jag ska göra tänka känna, existera i. Allt!

Livet sa till mig: hur kunde du ens tvivla? Du vet att jag alltid återvänder, du ver ju.

Jag vet, jag vet, jag vet. Stop stop, stay.
Stay with me.

Reducerad.

Jag är trött på att fläka ut mitt innersta och mest privata för människor för vilka jag endast är en bit papper, en arbetsuppgift att sköta bra eller dåligt; minst är en människa precis som dom, samma slags varelse.
Kylan som existerar. Jag är personlig mer det är opersonlig. Vid första samtal ska jag berätta allt om det som gör ondast, jag ska rabbla mina största rädslor som alfabetet. Jag kan lova att dom flesta som jobbar här inte fattar att detta är mitt LIV, varje mening jag säger är ett förtroende att FÖRVALTA, ovarsamhet kan rasera, kan slå sönder mig totalt; som vore det inte på riktgt, några av mina känslor.
Som vore det inte mitt innersta.

Att öppna sig, visa sig sårbar. När jag är så desperat, rädd, någon måste hjälpa mig. 
Men hur ofta blir det inte sedan att under  timmarna som följer är att betala ett pris, mycket högt. Eftersmaken. Att hora ut sig, frikostigt sprida sig för vinden. Go on take everything. Take everything I want you to.


Jag har hemlängtan, jag vill resa hem.

söndag 21 september 2014

Hon sa det:



Jag säger till mig själv: JA, håll fokus där.
Önskar bara att det inte var så jävla outhärdligt hela tiden.

Det åskar och haglar och regnar i evighet.
Ringer  J för det är hans födelsedag idag. Hans röst är salva på sår. Jag älskar och jag älskar och kärleken är en sådan kraft, en sådan rörelse;  jag är allt möjligt men jag är aldrig någonsin kall. Det kan ingen beskylla mig för.

Klamrar mig fast hårdare än dom någonsin.
Jag bör be om läkarsamtal imorgon. Jag ska göra det.
Gråtfärdig i timmar. Två dagar nu, pågående. 
Jag kan inte egentligen förklara exakt vad som är, bara att det är, och att det är - allt. 


En röst, sjuksköterska. 
Säger: men man blir ALLTID frisk från depression. Att du tänker att du aldrig kommer bli frisk, det är depressionen. Du måste ifrågasätta sådana tankar och komma ihåg att det är sjukdom; inte sanning. Aldrig sanning.


Jag säger till mig själv: 
Du vet ju egentligen, fast du glömmer.
Sluta och släpp det rakt av, alla frågor, bara släpp det.

This ain't the time the place for us to understand this life.

lördag 20 september 2014

Don't lay down and die.

Saker som gör det svårt för mig är en fråga jag alltid ställer rakt ut i rymden: varför måste det vara så mycket svårt att leva med på en och samma gång? Varför är ett helvete i taget inte nog - varför lägga kaka på kaka? I detta ser jag en utstuderad grymhet jag har svårt att förhålla mig till.

Frågan om Gud är intressant i detta sammanhang. En sådan tro skulle innebära att någon/något gör detta mot mig med flit. Hur skulle jag egentligen tolka det? 
Det slumpmässiga är kanske mer tröst i så fall. Det slumpmässiga är ett svar på alla frågor. Inga motiv. Ingen tanke.

Från juni 2013 och fram har jag befunnit mig i depression och nästan konstant kris. Mycket har av detta slagits i spillror, mitt liv. Allt mynnade ut under denna sommaren i en extrem depression, antagligen det värsta jag haft någonsin. Jag har hela detta år mått så sjukt dåligt.

Det är vad det fortfarande är och har varit. Kanske kan jag läka. Kanske kan jag laga.

Men varför var jag tvungen att dessutom tappa största delen av mitt hår? 
Mitt hår som alltid varit min stolthet, och som jag ville få så långt så långt. Jag har spenderar FLERA ÅR med att tålmodigt låta det växa. Jag har spenderat tid och pengar och energi på frisörbesök, testat olika produkter, varit petnoga med vilket schampo och balsam jag använder, leta info på nätet där jag läst och sett youtube-video, allt allt ALLT att för att kunna få det riktigt långt. Jag lyckades få det att växa och i vintras var det min stolthet, att jag äntligen hittat rätt sätt med mitt krångliga hår efter att ha försökt så länge.
Och under vår och tidig sommar tappar jag extrema mängder av detta hår. 
Extrema. 

Ja jag kan se Gud när jag blir gråtfärdig framför spegeln en lördagkväll, jag kan se Gud göra detta; Gud och inte någon slump - för det är så fucking personligt. 
Det är ett budskap direkt till mig, klart och tydligt. Jag hör och jag vet.

Idag&igår. Lördag.

Igår var utmattning. Idag är än värre. 
Jag ligger i filtar och lyssnar på skivan Ultraviolence. Den är så vacker. 
Min man kommer på besök idag igen 

Längtar efter snön och -15 grader. Längtar efter den kristallklara, skarpa vinterluften. Kylan när den biter i kinder. Snön som krasar under höga Timberland-stövlar.
Åh så underbart att ha det att se framemot.

Strimmor av ljus.