torsdag 2 juli 2015

Lycka.

Igår lade jag upp en bild på vår nyköpta fläkt och skrev lite skämtsamt: "min man sa vi köper en fläkt, min man sa det är så varmt. När fläkten är på ligger jag under filtar och fryser ihjäl". Ja, det stämmer helt, att fläkten gör mig frusen. Som människa är jag väldigt frusen av mig. Men det jag skrev var inte till 100 procent korrekt. Vi skulle antagligen aldrig köpt en fläkt om det inte var så att vi nu har en hund med tjock päls.

Det är 30 grader varmt idag, jag ligger inte på fältet, jag oroar mig att min hund ska få värmeslag och går helt in i mama-mode. Det är inte bara fläkten. Jag fyller hela frysen med is. Jag ger henne isvatten, jag ger henne isbitar (hon älskar isbitar) min man fryser morötter som hon har att gnaga på. Vi byter hela tiden vatten, fler vattenskålar. Vi kyler ner henne med isklamrar, med kalla handdukar, med kalla bad, jag lägger in en blöt handduk i kylen så att den ska frysa sig riktigt kall.

Vi har som tur är en rätt sval lägenhet. På dagarna sover hon mest med paus för korta kissrundor och på kvällen en länge ofta mycket lång avlekspromenad hon och min man går. (Han tar samtidiga promenader med henne)

Jag märker att jag lätt kan falla in i att prata prata prata om min hund like a crazy person. Hur ska jag ställa mig till det? Hon är en sådan stor del av mitt liv och dessa moderskänslor och kärlek hon väckt i mig trodde jag seriöst inte existerade.

Idag tänker jag bara på henne för hon kan inte prata och det skrämmer mig. Hon kan inte säga hur varm hon är. Därför är mitt öga en höks. Nej mitt öga är nog mer en moders.

Nu ligger vi här, jag skriver detta och ska strax läsa och hon sover och jag måste lägga på henne handduken igen. Min man existerar också i denna min bild av vad som är mitt hemma och min trygghet. Hans plats är avgörande. Även fast jag helst vill hålla honom rätt så utanför denna blogg, till störst del i alla fall.

Det är vad jag finner i min man och min hund och dom andra jag älskar, deras existens och inte enbart fysisk närvaro.

Dear God 

I never wanted to be
The person you see
But thank you.

I always wanted to die
But you keept me here alive


Här & nu, torsdag eftermiddag i all enkelhet, bara fläkten låter. 

Enkelheten. Kärleken. Hopp & drömmar, tro på saker på förmågan, planer, styrka, svaghet, vilja, att le, finnas dag till dag, finnas i vardag, skura köksgolvet, inte kunna skriva, försöka läsa, sitta hemma hos svärmor en stund bara hon och jag, dricka kaffe, lösa korsord, lyssna på sommar i P1 sedan gå hem. Bara ärmar i en värme tjock som kan du skära den med kniv, en värme som gör det svårt att andas. Svalka med citronvatten väl hemma, sådana saker, som imorse när jag vaknade och märkte att jag sov brevid Samy med armarna om henne och hon sov också, jag somnade om och sov  sov sov i evigheter, en sömn jag behövde men borde avhållit mig ifrån.

Det är detta, allt detta.

Det är detta som är sann lycka.
Jag vet vad lycka är nu.
Det är den 2 juli 2015 & jag är fan lycklig.

onsdag 1 juli 2015

What I am.

Alla som alltid sagt att jag överreagerar och inte kan lita på mina känslor. Då säger alltså min man: "du måste lita på din känsla, kände du så tycker jag att du ska ta det på allvar, lita till ditt intryck" och detta är i min värld så oväntat att jag säger nej alltså nej jag överreagerar alltid?
Det han gav mig i det ögonblicket var så värdefullt.
Minns citatet som från ett annat liv: "it hurts no one hears me I scream not a liar"
Som hade jag själv glömt. 



Och:
Jag har inte träffat henne sedan 2006 men drömmer fortfarande om henne på nätterna ibland. Helt sjukt hur vissa människor sätter sig i mig och aldrig aldrig går ut. Hon som andra. Jag känner mig själv så bra nu att jag vet att förmodligen kommer dom alltid sväva runt mig som spöken, fladdrande minnen som kommer och går men aldrig till hundra procent går över. 

I have made my peace with it.


tisdag 30 juni 2015

Framgång.

Lite i taget, och långsamt, rätas jag ut; stabiliseras jag. Det tar tid men jag finner en balans. Mer och mer.

Men jag går och lägger mig utan middag. Jag orkar inte göra middag. Jag orkar inte ens blanda keso med banan. Jag är olycklig, trött, snurrig.
Säger till min man att jag vägrar göra hushållsarbete, att jag behöver semester.
Han säger gott så.
Men jag vet att vad jag behöver är att vara barn, jag behöver en paus från att vara vuxen. Jag har sökt ett sådant tillstånd återkommande och just därför vet jag att det är omöjligt att nå. Min man kan ta ett större ansvar, han kan ta allt. Det spelar ingen roll. Livet är en klocka som tickar utan paus. Det finns inga genvägar. Inte ens fastän du behöver dom.

Beställer 2 böcker, på spaning av Proust del 3 & del 4. 
Läsningen hackar med en koncentration som luras med mig, men när den flyter ger den mig sådan frid. Tänkte köra hela På spaning efter den tid som flytt denna sommar som projekt. 

Nästa vecka och sammanlagt tre stycken har jag semester.
Jag har någon form av sysselsättning nu? Den dagliga verksamheten, LSS. Den visar sig vara ett Hjärter Ess. En solklar vinnare. Kraften den ger, redan nu på en gång när jag precis börjat: kraften den ger...

måndag 29 juni 2015

Avklädd sanning.

Jag gör mig till en ö igen. Det är när jag försvagas, jag stöter ifrån. Söker upp, stöter ifrån. Det är en dans jag hatar. Jag är fast i den, jag behöver mjukhet och ändå så skapar jag hårdhet. När allt gör ont gör jag mig lätt hård, detta mönster kom tidigt och nu har det tagit sig in varje centimeter. Cirkel runt runt runt. Om jag bara lät honom, han skulle. Vad som helst. Allt? 
Det måste såra honom, när jag vänder mig inåt och försvinner där.

Skulle till gymmet. Hade på mig träningskläder i evigheter. Gick aldrig, jag blev yr, jag är yr. Jag har varit yr i flera timmar nu. Lägger mig i sängen med dubbla lager långärmad tröja och lyssnar på Lana Del Rey och läser Proust. Vill och behöver skriva. Kan inte. Tror jag har näringsbrist. Att det är därför allt snurrar och jag knappt kan stå på benen. Äter för lite. Och fel sorts mat.

Jag blir rädd vid minsta lilla försvagning, minsta lilla påminnelse om att jag har en dödlig kropp. Jag försöker att inte tänka på att jag har en dödlig kropp. Vill glömma den lilla detaljen. Jag är mycket rädd för döden. 

 
Hör Samy i ett annat rum.
Men Samy är inte hemma. Bara jag är hemma.

Vem jag är och vem jag vill vara. En sak i varje hand. Två olika saker. Två olika händer.

Jag kan inte förklara det bättre än såhär: det faller sig inte naturligt för mig att bo med en annan människa, oavsett vilken. Med detta menar jag inte att det gör mig olycklig, för jag bor med min man just för att jag är lyckligare så än jag skulle vara om jag bodde ensam. Det jag menar är bara att vissa saker inte ligger i min natur och det är saker som kan ställa till det. Allt vill jag göra på mitt sätt, ha på mitt sätt, i min ordning osv. Att kompromissa, något man måste göra om man bor med någon annan, är fruktansvärt svårt för mig. Jag kämpar ständigt med detta. Min övertygelse är att bor två människor tillsammans så är det 50/50. Man delar på allt. Ansvar, förpliktelser, bestämmanderätt. Allt är gemensamt, en enda kan inte bestämma allt, det måste finnas en balans. Annars går det inte.

Som person har jag en mycket stark vilja, en stark röst. Allt är extremt, åsikter, övertygelser, impulser. Jag vill bestämma allt om allt för jag tycker jag vet bäst, en riktig liten mrs know-it-all, enerverande. Jag vill ha allt på mitt sätt för mitt sätt är det bästa, naturligtivs, annars skulle ju mitt sätt vara ett annat sätt, ingen väljer ju det dåliga sättet? Klart inte. Detta är en del av min person, en del av mina knepigheter, det blir ett hinder, det försvårar för mig. Den jag vill vara, den jag strävar efter att bli, det jag anser vara det rätta och svagheter i min person som gör att jag ofta tar fel beslut. Att jag är inte den jag vill vara, jag gör något fastän jag vet att jag borde låta bli, men jag kan inte alltid låta bli. Det är en virvelvind inom mig, mitt vilda hjärta, våldet i detta hjärta.

Att göra på andra sätt än de som jag anser ska gälla gör mycket stressad, det ger mig till och med ångest. Men denna svaghet är inte något jag tänker låta diktera villkoren, jag vill inte ha ett äktenskap och ett samliv där jag bestämmer allt. Jag vill ha jämlikhet. Det är svårt för mig, det är en kontant kamp. Men klart att det är en kamp värd, annars skulle jag inte föra den.

Men jag snubblar. När jag ska dricka en shake protein och inte hittar korken till min shaker-flaska. Hela flaskan tas isär när den diskar och när jag tömmer diskmaskinen sätter jag ihop den. Det gör inte min man och därför hittar jag inte korken. Jag har lågt blodsocker och blir hysteriskt vansinnigt exploderade arg och ringer till min man och ryter åt honom. Sedan skäms jag. Ingen rimlig reaktion, futtigt, inte värt det. I alla tänkbara sätt man kan titta på detta objektivt: dumt gjort.

Jag kommer be om ursäkt och fortsätta sträva efter att bli den jag vill vara. När det gäller detta och annat. Naturligtvis vet jag: det är ett livsprojekt. Jag tänker ofta att det faktiskt ÄR denna strävan som ÄR livet. Inte mer och inte mindre. En vilja att vara den bästa man kan vara. Hos mig: alltid vilja vara mer. Men att kunna nöja sig. Att dricka proteinshaken med klumpar och skämmas men att veta: min vilja är god. Mitt hjärta har ett våld i sig, men det är ett gott hjärta.

Min far...

Han skrev detta.

söndag 28 juni 2015

End of story.

Människorna som ÄR mitt hjärta. En kärlek jag känner som är utan ord, jag har inte en chans att uttrycka vidden av den.

I hate to watch you leave. 


Jag önskar att jag inte gjorde mig till en ö. Det blir så ensamt då. Svart rymd omkring mig, jag svävar. Ingen förankring. Faller ner i underjorden. The Classic. The never ending. 

And the love love love stories.
Mitt i allt trassel. Jag vet att jag är välsignad, jag vet och jag känner. Milen & motorvägarna blir därmed meningslösa. Även fast dom känns. En bit av hjärtat slits bort, till nästa gång. Snart ses vi igen.