02:52

Utsättningssymtomen när jag slutade med en av två sömnmedicin planade ut och lade sig. Den extrema berg och dalbanan, ångesten, allt lugnade ner sig men något annat vaknade. Jag. Jag kan inte längre sova.

Två av tre nätter är det omöjligt. Den första somnade jag någon gång mellan 03 och 04, den andra (igår) sov jag som vanligt & idag: still waiting.

Det börjar om. Vad börjar om? Paniken. Varje vaken minut ett helvete, jag mår väldigt dåligt när jag vakar om nätterna. Jag har mycket ångest och är fylld av panik. Nu en stress över hur jag ska komma upp. Har viktigt möte 10:00. Har inte kommit upp innan 10:30 senaste dagarna. Jag kommer inte ens upp innan 10:30 de dagar jag lyckas somna 00:00. Trots att det var själva syftet med att jag valde att sätta ut medicinen, så att jag skulle kunna gå upp på MORGONEN och inte vid lunch. Jag gick upp på morgonen i två tre dagar sedan tappade jag den förmågan. Nu snoozar jag klockan i timmar innan jag tillslut ger upp och stänger av den, sover vidare. Vissa morgnar hör jag inte väckarklockan alls utan sover mig rakt igenom 2 alarm. Jag är död för världen, och nu: i skrivande stund, är jag inte ens trött utan jävligt arg eftersom jag spenderat tre timmar med att blunda, ligga i mörkret känna klockan bli senare och senare och veta att jag har NOLL makt, NOLL.

Hur ska vi fixa detta? Vad felas mig och varför är allt åt fucking helvete? Jag kommer inte åt, jag vet inte vad jag ska göra.

Allt jag vill: gå upp på morgonen och ha en enda liten smula normalitet. Kommer man aldrig upp innan 11:00 handikappas man gravt och ingen förstår hur en sådan sak som att gå upp är omöjligt och inte heller jag förstår. 

Kan inte vinna.

Repulsive.

Humörsvängning. Min styvfar som såg mig, utbrast mitt namn och verkade glad att se mig. Redan då märkte jag att det vänt. Tanken att någon skulle vara glad att se mig otänkbar och bisarr. Det skär sig som juice blandat med mjölk och ångesten hamrar.

Alla bloggar är bättre än min precis som alla människor är bättre och mer värd än jag, min person frånstötande, frånstötande -

tankarna vrider sig som daggmaskar. Det förvrängs. Världen är inte en värld utan ett lustigt hus med lustiga speglar och skakande golv precis som, var var det, Köpenhamn såklart; Tivoli, Bakken, något sådant. Liksom jag växte upp i Malmö jag var mycket i Köpenhamn som barn, tonåring. Liksom jag har gått i lustiga hus, flera stycken i alla fall minst ett; speglarna som förvränger och skakandet i väggar, golv, jag har levt det levt det, jag vet precis -

Det är som en vanföreställning. En besatthet av tanken på dålighet. På alla dessa sätt jag är dålig på. Att gräva ner sig i det, söka räddning bekräftelse.

Det X fann så jävla provocerande, mitt tysta tiggande, mitt älska mig, mitt böjande och bändande, för andra, för honom. Han var tvungen att få det att sluta, dra en linje, klippa till, klippa av, vända sig; Gå.

Kväll.

Jag öppnar balkongdörren och stänger den igen, orkar inte med alla barn som skriker på gården, orkar inte lyssna på det.

Sent dricker jag en kopp kaffe. Jag är mycket trött, jag ser inte ordentligt, denna text är suddig. Det är linserna i ögonen, trötthet och biverkning av en medicin som gör linsanvändningen stundtals plågsam. Jag vägrar gå ut i glasögon så försvårat eller ej; jag köpet ögondroppar, biter ihop. Ska sluta med medicinen, det ger med sig.

Frihet är att tänka, uppriktigt känna: jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte om vad du tycker, vad du tänker, det spelar faktiskt ingen roll för mig. Jag äger min egen sanning och alla dina bekommer mig inte. Döm mig eller låt bli - det en finns en verklig frihet i det.

Kaffe i Marilyn-mugg. MarilynMarilyn. Arketypen.

Blommor.

Jag är på ett utomordentligt humör. Vi åkte på utflykt till Barkaby och gick bland annat in på plantagen där jag handlade ett par blommor och ett par krukor, näring och spray:are. Väl hemma sätter jag upp blommorna i fönstret och på pidestalen och betraktar detta verk. Jag sprayar samtliga blommor med vatten och refererar till dom som "mina små liv". Blommorna gör mig glad. Att vårda gör mig glad, det passar mig. Att ta hand om, hålla vid liv, det ger mitt liv någon slags mersmak. Samma sak gäller ju med djur, men djur är inte aktuellt i detta nu. Även fast jag drömmer om både hundar och katter och blir löjlig kring djur jag träffas just eftersom djur gör mig så satans glad. Att spendera tid hemma hos mamma och trängas i sängen med två spinnande katter, somna med näsan nedborrad i perserpäls; its heaven. Men i mitt nu är det växter som gäller. Jag säger till mamma: jag får plats med två till. Funderar på blomsteraffären vid Husby Centrum, tänker gå dit. Blommor kan sloka men kan få dom att resa sig. Jag har ett söderfönster. Solen står alltid på.

Planerar brödbak ikväll. Jag planerar även att göra maränger enligt ett recept mamma använt stora delar av min barndom. Jag köper vindruvor istället för choklad och tänker: kanske någon gång. Kanske snart.
Mannen lagar kvällens mat. Mor ska åka till stan och möta upp sin man och äta middag dom två senare. Vi bubblar liter efter liter med kolsyrat vatten och både syster + mamma har tagit efter mig = blandar kolsyrat vatten + lightsaft = läsk. En liter försvinner snabbt.

Jag mår bra. Jag mår verkligen bra.

Det var en gång...

& mitt hår var alldeles svart. 

Follow Your Dream.

Jag har blivit antagen till författarskolan på skrivarakademin där jag ska jobba med mitt 200 sidor långa manus, detta manus som består av prosalyriska texter och är mitt hjärtas innersta. Det är vad jag ska spendera min höst med. Inte komvux, inte religionskunskap, jag ska skriva.


Jag kokar kanelte och låter denna bit sanning lägga sig tillrätta.

The sun.

Jag sitter i vardagsrummet med öppen balkongdörr och ljuset därute är fantastiskt och luften som kommer in lika fantastisk, jag är glad att det inte är någon getingsommar och jag är glad i allmänhet. Jag ser mörka mörka moln över himlen men ännu har inte regnet kommit, åskan tagit över; ljuset lyser, ännu lyser det.

Jag är ensam hemma och spelar PJ Harveys skiva Let Englad Shake och njuter av lugnet och avsaknaden av röster. Ensamhet är blissfully ett tag, några timmar, inte längre. Mannen på ärenden till Kista och mor + syster är uppe i stan och går gatorna och om jag känner dom rätt in och ut i tusen affärer, tyger mellan händerna, ögon som ser. Jag är ensam några timmar bara, sitter i soffan med dagboken och Susan Sontag och telefonen och min MacBook. Ett glas bubbelvatten + saft på en coster/underlägg på bordet och armen nyligen ismord i fuktkräm för att främja läkningsprocessen.

Jag satt innan vid köksbordet, drack kaffe med mannen, vi tinade två kanelbullar och bestämde oss för ett kanelbullsbak på söndag. Jag fick post jag inte förstod mig på, ringde samtal för att reda ut knutorna. Jag satt med budgeten, började i grova drag skissa upp. Jag är glad och jag gör. Jag tvingar fram rörelse, sitter inte fast.

Jag gick på fältet med min boendestödjare. Jag fick henne att skratta och vi gick en promenad, pratade hela tiden om allt möjligt. Sommaren och ledighet och slutet på boendestödet som närmar sig. Vi studerade kolonilotter, pratade om cyklar och krukväxter och semestertider. Hon är yngre än mig men verkar jämngammal, yngre per marginal. Det finns en likhet där. Kryper under huden, under alla försvar. Människor som kommer och försvinner, vart tar dom vägen när dom försvinner?


Du&jag, döden - i periferin. Death was everywhere... In the air & in the sounds...
When you rolled a smoke or told a joke, it was in the laughter and drinking water.....
Death was all ..... and everyone.... Death is now.... and now... and now...
Livet är inte evigt och därför är det värdefullt.