lördag 20 december 2014

Släpper inte tag (knogar vitnar)

Jag är bara människa. Men jag förlåter mig ändå inte för makten jag saknar, när mitt psyke havrerar, krockar i verkligheten vid tillfällen då - nej nej nej - tillfällen då jag inte har tid, plats, ork, lust, kan jag inte få behålla vissa saker utanför, liksom rör ej, klart och tydligt. Men under mig - ett hål.

Rädslor jag haft, känslor. Faror jag anar. Han säger till mig min man att ingenting av det existerar i verkligheten, det är alltså inbillat, hjärnspöken, galenskap vilken som och visst kan jag varje vrå av galenskap. Jag vill tro honom. Men problemet med galenskap är just att förståndet vrids ur led. Jag vill tro min man. Mer än något. Men djävulen viskar i mitt öra och detta kan jag inte stänga av. Nånslags djävul, sjukdom.

"När jag flyttar hemifrån kommer mitt hem se ut som ditt... Fast inga böcker för jag läser inte"
Vissa saker skriver jag aldrig här för vissa saker är de mest dyrbaraste skatter och dessa förvarar jag tryggt i skyddsrum, utan insyn - inte vill jag sprida det längs med vinden, frikostigt! Nej, det är min dyrbaraste skatt och bara min... Band, band, värdefulla band, familjeband. 

Avstånd oavsett, det som inte går sönder.

Dead hair.

Det var i oktober tror jag, som jag i panik tiggde 400kr av min mor för att i panik gå till frisören och i panik be henne snälla göra något åt mitt hår. Detta hår som bråkar och krånglar och bryts av, mer av mer av håret bryts av rakt av mitt i och därför klippte hon bort minst 5cm så att allting skulle vara i samma längd, åtminstone det. Nu är jag där igen. Halva håret på ena sidan - av. Går i protest. Klippa av mer, hur mycket mer, hur mycket kommer i slutändan vara kvar? Men det är inte som då. I oktober var jag djupt deprimerad och skicket av mitt hår var ännu ett själ att ge upp och säga upp min existens, det var ett bevis på att ingenting någonsin går och jag aldrig kan vinna. Inte nu. Detta svåra svarta har släppt taget av mig, jag läser inte in, jag lägger inte på känslor tolkningar betydelse, nej. Jag är friare nu. Friskare. Helt enkelt stark och en aning eller två: untouchable. 


Det är bra.
You're OK now, you're OK.
Glöm inte det när verkligheterna beblandar sig, skriv.

Ord mellan pärmar, forma dom, teckna porträtt händelser känslor

skriv. För allt. Du är.


Värd.

tisdag 16 december 2014

The Fragile.

Dagarna då jag förblir trött, ledsen och inte får något gjort. Det är förbannat. Bara att lägga åt sidan detta idiotiska till samtliga arkiv. Paniken håller jag stilla. Det är rädslan. Jag vill spy, i huvudet samma mantra, ett RUN. Hur vet man vad som sker och vad som är rädslan i en? Jag ser en bilkrasch i slow-motion. Men det är inte det värsta. Det värsta är att jag inte förmår ingripa. Jag är fastfrusen i marken och gör inte en ansats, förmår inte ens detta; vad är egentligen att kunna/att inte kunna? Det är hemskt relativt är det inte? Vissa säger att mina begränsningar är verkliga och dom visar förståelse, men andra, men samhället och verkligheten. What fucking ever.

I Kista Galleria köper jag ett ljuvligt julte i tehandeln som jag sedan dricker två enorma koppar av. Timmar. Chanser och liv som glider ur händerna. Lika bra att låtsas. Att ljuga ihop något om så bara för sig själv.

lördag 13 december 2014

I tider av fred.

Jag tar mig ur mitt paralyserande tillstånd; när det är lördag spenderar jag två timmar med att skura skåp. Såpa, ajax, disksvamp, vatten, jag skurar. Det är som jag sa till min far: "bara jag sätter igång verkar det ångestdämpande på mig I know it" och visst blir det så. Jag är glad när jag skurar och jag är stark. Sedan kommer tröttheten som en kägla. Det är OK, efter två timmar är en paus på plats, en kopp kaffe, ett grönt äpple, jag är verkligen trött. Jag är så trött att när jag spiller kaffe (vilket jag gör 90% av alla gånger jag dricker kaffe) så orkar jag inte ens torka upp det. Jag är så trött och jag har skurat mig svettig. I did good och jag kommer göra mer, ge mig en timme bara, sedan så ska ni se.

Det är märkligt. När bilden av mig omvandlas även fast den är den samma och vad den alltid varit, jag är jag, som jag alltid varit, men jag vet mer nu. Om mig. Och det betyder att jag har en bättre chans att ta hand om mig. Möta mig och mina behov. Behov, ja. Det får mig att le när min kontaktperson som säger till mig: "Josephine, om du är slutkörd som du beskriver det, du vet vad du ska göra. Du ska läsa. Du ska tillåta dig att försjunka i läsningen extra mycket, För det är så du vilar. Det är var du finner din återhämtning. Det ska du göra nu för det är vad du behöver. Vi vet ju det, eller hur?" Ja. Vi vet.

Antar att jag ska fira jul i år trots allt. Jag känner ingenting, men det måste jag inte heller. Jag måste inte längta eller motsatsen - hata. Jag måste ingenting. Jag behöver bara följa med denna ström, jag tänker inte ta massa beslut, jag tänker bara existera - en underbar kompromiss.
Det är december. Men den är så mjuk denna månad, att jämföra med mardrömmen förra årets december, det går inte ens, det påminner inte på ett enda sätt. Detta är som en dröm. Det är underbart. Jag vågar knappt andas ibland. Som vore jag rädd att allt ska spricka som en såpbubbla.

Nästa vecka sätts boendestödet igång igen. Efter en paus på över ett år. Jag måste låta dom fånga mig när nöden kräver. Jag måste våga lita till insatser, men också till människor nära mig, att jag inte behöver vara rädd. Att ingen kommer lämna mig och ingen kommer dö. Att människor som ska hjälpa mig inte kommer göra allt värre och såren svårare, så som det varit några olyckliga gånger/år.

Det är Tori och jag och mörker, en ständigt pågående natt där utanför.
Här inne är trygghet, ljus.

And threads that are golden 
Don't break easily 

So I got me some horses 
To ride on, to ride on  
They say that your demons 
Can't go there

onsdag 10 december 2014

Du skriker som ett barn skriker.

När klockan ringer 08:00 skriker jag rakt ut. Bokstavligen. Jag gör faktiskt det många svåra morgnar. Jag skriker till livet, himmelen och Gud Fader själv, skriker: JAG ORKAR INTE FÅ DET ATT SLUTA. Vuxna människa som skriker så som vuxna människor inte tillåta skrika! Nä, men jag har inte heller varit den att be någon om tillåtelse, och jag är bara vuxen till viss gräns - många procent av mitt jag är ett barns jag. Med ett barns rädslor och ett barns behov. Detta är sant. Sigmund Freud, analyze this.

Jag går upp ur sängen. Tar tag i min egen krage. Gör kaffe. Svag i kroppen och trött och ledsen. Jag orkar inte få det att sluta.

tisdag 9 december 2014

Stockholm - Malmö tur/retur.

Och om jag aldrig kan lämna Stockholm, om jag verkligen inte KAN, om denna stad tog sig in i mig då, 2005, och att det sitter där, att den förblir där, att jag förblir - fucking hårt virad runt - om det är oåterkalleligt, om mitt steg på den dagen, om min adressändring, om allt det. Om det är oåterkalleligt. Vad du eller jag eller någon tycker vill och känner, vet ni inte VISSA RÄNDER GÅR ALDRIG UR.

Kommer jag förbli för alltid med denna känsla av jävlig ensamhet, jävlig rotlösheten. Kommer jag en dag hata loj själv, varje dag hata mig själv för år som går och går och folk som dör och jag som steg på det där tåget och jag som inte kom tillbaka. Om dom liksom väntade, och jag måste leva med det, och förklara mig, och försvara mig - någonting jag inte kan! Jag har inte orden! Varför kommer du inte tillbaka tillbaka - hur fan kan det vara mitt ansvar, hur livet faller?

Är min ensamhet kanske med rötter a i mig. Skulle jag sitta i Malmö med samma ensamhet, ni förstår väl, antar jag, att det skulle vara så mycket värre, att jag aldrig skulle förlåta er för det.

Vad är det för ansvar att lägga? Kan undra det? Tänk istället på att jag i detta nu sitter på en tunnelbana mot mitt Husby, mitt hem, min man, mitt järvafäly; en tillvaro jag byggt med tårar och blod och betalar en jävligt högt pris för - agg gå genom decembermörkret en eftermiddag i Stockholm, den stad som var min dröm och jag trodde aldrig - trodde aldrig - det var ens möjligt -

Hur vågar ni be mig lämna allt detta?
Hur vågar ni be mig rycka upp alla rött, rasera år av benhård kamp - hur vågar ni? Och för vems skull?

Det händer för första gången.

Jag rekommenderar för alla som börjar träna att regelbundet se sig själv i spegeln, jag har inte gjort detta och fick jag en chock när jag frågade min man om han trodde min kropp förändrats och han utbrast att jag måste SE DETTA dvs min nya kropp. Det var verkligen en ny kropp. Jag hade fan ingen aning om att det kunde ge resultat så snabbt eller att det kunde göra en sådan skillnad trots att jag inte gått ner i rena kilon sedan augusti månad. Men jag kan lova att jag gått upp i muskler och ner i fett, det var nästan obehagligt. Jag fick en chock. Mest av allt roligt såklart, roligt är också att träningen gör mer för mig än fixar kroppen. Den fixar mitt humör, gör mig gladare och är en njutning (ja!) och någonting jag faktiskt går omkring hela tiden och längtar efter.... Nästa pass, nästa pass... När är nästa pass... (Mycket (extremt) rask promenad denna vecka på onsdag, gympass på fredag, långsam och längre promenad med make på söndag (1h)... Detta är aktuell planering.)


Igår hade jag tränat och timmarna som återstod av dagen spenderade jag med att äta sammanlagt tre rejäla portioner lagad mat, dricka mängder med vatten och inte kunna hålla ögonen öppna utan däcka i sängen redan klockan 21:00 och somna nästan på en gång till Kent skiva: Isola. Skönt att sova, så skönt. Vaknade 05:30 av mig själv, pigg som en lärka upp ur sängen. Jag ÄLSKAR tidiga morgnar. Det är vid denna tid jag alltid vill gå upp. Jag älskar att börja dagen då fastän jag många gången inte fixar det för att jag är så trött. Men jag somnar gärna 21:00 som regel, kvällarna ger jag inte mycket för.

Fuck vad svart det är utanför fönstret. December, ja. Lana Del Rey påminner mig om ett låtcitat som var centralt för ett år sedan, december 2013: I don't wanna be bad I won't cheat you no more...
Pray god att mitt liv aldrig blir så svart igen.