fredag 5 februari 2016

When in need...

Let go & let God.



Ensamhet bland människor.

För någon dag sedan skrev jag att tystnaden inte gör mig ensam, jag tar tillbaka det.

No man is an island
I am a fucking island



Fotocred: min make

torsdag 4 februari 2016

Parodi.

Jag skulle utan problem kunna vara den perfekta konsumenten. På vissa sätt är jag kanske det. Det är någonting jag hela tiden kämpar emot och många gånger har jag kopplat samman mitt behov av konsumtion med min tendens till beroendepersonlighet. Jag får en kick av att köpa saker. Bokstavligen en kick. Men jag vill inte vara den personen, jag vill vara mer än så. Jag vill inte stödja konsumtion som koncept och jag vill inte bidra till det. Det vore så lätt... Men livet handlar inte om vad som är "lätt".

Framför spegeln i badrummet står jag och visar en kräm för min man. "DETTA är en ögonkräm. Den stryker man på ENDAST under ögat och på ögonlocket... Såhär" Jag visar. "Och DETTA är en kräm för ansiktet, det är en DAGKRÄM, jag använder den dygnet runt för jag äger ingen NATTKRÄM... ÄN" Sedan tar jag mitt läppsyl och säger: "DENNA är bra att ha på läpparna för ÅTERFUKTNING... Det är FÖRSVARETS HUDSALVA, av denna har jag FLERA...."
Jag driver med min man i denna stund, jag gör parodi. Båda ser vi det absurda i situationen och jag spelar på det. Han fattar att jag fattar, vi flinar ikapp.


Vi har faktiskt rätt roligt ihop, jag & min man.



Idag gick jag hela förmiddagen och gnällde. Jag vill inte gnällde jag, jag vill inte till gymmet, jag vill inte, jag orkar inte, jag vill inte, åh men åh.
Jag påminde mig själv att livet inte handlar om vad man vill och inte vill, för hundrande gången. Jag är ofta till viss del av min person cirka 16 år, obstinat & bråkig. Jag vill inte jag vill inte jag vill inte. Mina inre dialoger är liksom själva parodin av en sinnessjukdom.
Väl på gymmet får jag flow och tränar mig blodig, det är alltid såhär. Sen kommer jag knappt hem, haze, daze, träningsvärken kommer redan efter 3h, oh dear me.


Vankar genom rummen.
Jag kan inte skriva. Jag kommer misslyckas.
Min man säger: det säger du alltid men det slutar alltid med att du överträffar dig själv.
Du förstår inte säger jag det är ångesten som driver mig det är ångesten
Liksom smärtan är brutal.
Är ett sådant pris för högt?
Som att jag skulle kunna sluta skriva om jag ens försökte. 


När/förtär.

onsdag 3 februari 2016

TELL ME I'M YOUR NATIONAL ANTHEM.



I don't look at myself in the mirror because I'm a narcissist
I simply like to watch myself exist.


Its a great high.

Jag är glad att jag och min man har kvällar då vi skrattar så att vi bokstavligen gråter. Detta helt nyktra, naturligtvis. Då ingen av oss nyttjar rusdrycker/substanser.

I am yours. You are mine.

tisdag 2 februari 2016

Josephines värld.

Jag suger på ordern, dom magiska. Jag stryker under meningar i boken jag läser med rosa tuschpenna. Sparar. Jag är helt helt tyst. Säger inte ett ord. Sparar orden. Slipar dom, filar dom, värderar dom. Så mycket jag inte säger. Så mycket jag aldrig säger. Inte behöver säga. Jag trodde länge att närhet innebar ett konstant outrötterligt rabblande av ord, av sanningar om jaget, en ärlighet som innefattar en redogörelse av varje tankar. Det ter sig tvångsmässigt, det VAR tvångsmässigt, men jag lärde mig att lägga av med den vanan. Säger man allt allt allt ständigt så blir man så märkligt tom. Man slutar finnas.

Min värld är min. Jag vet det nu. Jag kan vara tyst. Tystnad är OK. Tystnad är många bra, närande. Tystnad kan leda till ensamhet bland människor. Om tystnaden är fel. Om den är extrem, sväljer för mycket av ens person. Man får hitta en balans.

Närhet mellan människor är större än det outtalade. Närhet är mer, inte så simpelt. 


Jag suger på orden. Försjunken i tystnad.  Sedan tar jag upp pennan, anteckningsboken. Skriver. Aldrig hinner jag skriva ner allt jag vill skriva. Orken räcker inte, eller dygnets timmar. Men jag skriver skriver så mycket jag förmår. 95% av vad jag skriver visar jag inte för någon. Bara när rätt tillfälle ges. Annars behöver jag inte. Många texter är inte till för att visas heller, dom skrivs för att skrivas - främst - inte för allt läsas. 
Jag delar inte med mig av varje del av mitt inre sådär som jag en gång gjorde. Jag har en ny relation jag värderar högt, det är mellan mig & mig. Jag kan tala om jag vill men väljer många gånger att låta bli. Detta gör mig inte ensam.  

Bed song.

När jag kommer hem går jag direkt till sängen, lägger mig. Sover inte. Sover aldrig på dagarna. Gömmer mig.

Sängen fylls med öppnad post och böcker och anteckningsblock och jag måste skriva upp allt jag måste göra. Sen. Någon gång. En annan dag. Nu kan jag inte göra något av det oavsett.