lördag 18 februari 2017

Superstar: pt 2.

& för att ta ner mig själv på jorden, riva offerkoftan i remsor:

So you are a superstar
Get off the cross
We need the wood


Alltid: perspektiv, större sammanhang, ödmjukhet. Tilltro, tillförsikt.
Dessa ord är magiska för mig.

fredag 17 februari 2017

Superstar: the movie.

Det var en gång för så längesedan...

A rush of panic 
And the lock has been raped 
This is only a game 
This is only a game

But then our star rushes in,
Feeling like a child and looking like a woman 
She's been forecast with an attempt to kill herself 
But the ending didn't test well


Sen växte jag upp, slutade ta skit, hata den som hatas bör och började stråla.

fredag 10 februari 2017

I deserve all the attention.

Jag FÖRSÖKER att se det ljusa i allt, speciellt det som är besvärligt. Som just nu, när min Adhd driver mig till vansinne,  Adhd ÄR en superkraft men som alla superkrafter måste den fokuseras och riktas och spretar den omkring och härjar ohämmat så tar den över. Som den gör nu.

Det är det klassiska. Adhd-hjärtat dvs adhd-motorn som brummar på högvarv. Jag kan inte börja, inte sluta, jag kan inte sova för då krävs det att jag slappnar av "gör ingenting" och det går inte.

Jag sov 3h inatt. Jag stod på Quickshop sedan dagen efter för att skicka en paket.
Mannen bakom kassan frågade: är paketet värdefullt?
Jag: ja
Mannen: man kan försäkra upp till 10 000. Vilken summa passar?
Jag: alltså jag menade att paketet har ett emotionellt värde, ett känslomässigt värde, att det är viktigt att det kommer fram....?
En annan kille skojade: 2000kr alltså

Så dum jag kände mig! Jag stod där och kippade med ögonen fastän klockan bara var 15.

Då kan man tycka att jag borde vila resten av dagen. Det gjorde jag inte. Jag kan knappt stå på benen av trötthet men börjat ändå storstäda badrummet, rengöra make-up borstar, vika kläder. Sen när benen verkligen inte bär: då målar jag naglar, lägger ansiktsmask, läser böcker. Lyssnar på låten "...och när vodkan gjort oss vackra" och blir helt ledsen.

Att bli helt ledsen har ingen blivit gladare av.

Det jag behöver är sömn men mitt våldsamma adhd-hjärta slår med en sådan kraft. Jag kan inte värja mig mig mot denna kraft. Dras än hit än dit.

onsdag 8 februari 2017

Walk.

Jag glömmer det aldrig. Med självklarhet: varför ska man bry sig om vad andra tycker?

Det är alfa och omega. Det är allt. Jag skakar av mig andras åsikter om mig och mitt liv och går stärkt därifrån. Jag är stark nu. Jag är skör och svag med stark också. Jag skakar av mig dagligen och fortsätter göra så, för alltid kommer jag fortsätta tills jag är helt fri.

Jag säger till min man: nu kör jag! Vi gör high-five.

Han fyllde 30 år igår. Jag hade köpt presenter och biobiljetter. Vi åt ute. Det var low-key och epic. Som alltid. Vi passade på att klämma in lite fobi-träning också.


Jag är trött. Naglarna målas i en nyans av rött vin och torkar nu. Jag tränade innan. Började ju träna igen för några veckor sedan. Idag: spinning. Inte varit på spinning på evigheter. Det var underbart, jobbigt som fan. Men det är något med att befinna sig i ett rum, dunkande hög musik, följ rytmen sa ledaren till oss, jag har ju ingen rytmkänsla,  ville jag svara, jag hör ju inte rytmen i musiken, är tondöv på ALLA sätt! Men jag hittade min egen rytm. Fick feeling. 55 minuter av att pressa sig själv framåt framåt mer och mer. Fuck vad det tog. Fuck vilken kick nu. En kick som håller i sig. Jag mår så jävla bra av träningen.
Jag har spenderat resten av kvällen lugn, ätit duschat och googlat. Jag har dränkt kroppen i helsosan. Morgonrocken och sedan ytterligare: alla andra tusen krämer.


Man behöver liksom inte andras godkännande. Att andra tror på en. Det enda man behöver är sig själv. Och i mitt fall: jag behöver min man. Framförallt. Hans åsikt värderar jag alltid högst, efter min egen då såklart. Han är min reality-check, den jag frågar för att mäta verklighetens puls, att hitta min egen röst bland allt surr och oväsen. Jag talar. Jag hör min röst. Jag ser min väg. Jag går den.

måndag 6 februari 2017

Där andning är.

Story of my life: någonting ramlar mot golvet, jag tar inte upp det.

Nej. Min energi hushållar jag med. Jag lägger min energi på sådant som spelar mest roll. Finns inget utrymme för petitesser. 

Detta är ett inlägg om saker som spelar roll.

En gång skrev en till mig: du tar hand om det, hjärterdam, när mitt hår var alldeles svart.

Hon menade minnena. Att jag tar hand om minnena. Vi var inte vänner så länge. Ett par år bara. Gled isär. Var inget mer med det. Men jag glömmer aldrig den meningen. Hon visste vem jag var. Hade sett mig. Visste att jag var en som förvaltade, bevarade. 

I ett annat liv hade jag varit bibliotikarie. Det är på den nivån.

Så idag bläddrade jag i en diktbok. En av de viktigaste böcker som existerar, för mig. Den är inte min. Jag bara bevarar den. Måste lånat den en gång och glömt av. Jag vet att jag lovat att aldrig skriva namn i bloggen men undantaget bekräftar regeln: Sara. Det är Saras bok.

En gång när vi var typ 26 år var jag hemma hos henne och hon sa just ja jag hittade en bok som är din, det var FITTSTIM. Jävlar sa vi. Jag lånade henne boken när vi var typ 16 år, hon bevarade den åt mig. Tiden går, åren. Mellan oss ligger motorvägarn, snåren, och skogarna såklart men bandet är starkt, trots allt. Vi har varit igenom allt. Glidit fram, tillbaks, men våra utvägar ihopbrända. Åren går. Vi har varit vänner i 17 år.

Och jag har bott i Stockholm de senaste 10. Jag flyttade hit och trodde jag skulle stanna för alltid. Nej. Det blev inte så. Stockholm och jag - det är komplicerat. Sanningen är att vi ska skiljas. Stockholm är en unerbar stad men jag hatar att bo här. Det närmar sig. Det kliar i kroppen nu. Rastlösheten driver mig fram. I april, om allt går som det ska, börjar jag & min man leta bostad i Malmö.

Sara. Snart kommer jag hem.

Oh my GOD

Idag chockade jag Svenska Kyrkan. Jag ringde och begärde INTRÄDE.

Kvinnan som svarade sa: Oj! Jaha! Men vad kul!

Hon var helt ställd. 

Läste i Svenska Dagbladet att Svenska Kyrkan förlorat rekordmånga medlemmar förra året. Idag fick dom en ny. Jag som förut aktivt GÅTT UR, återvänder nu. 

Som ett vilset får återvänder till flocken osv osv osv - biblisk metafor, dagen till ära.

lördag 4 februari 2017

Det var en gång ett sovrum.

Låt mig beskriva denna bilden. En lägenheten som blir mer och mer stökig för så blir lägenheter när man inte städar dom och jag lyfter inte finger. Pyjamas hela dagen. Vaknar inte, först så sent, och nu går jag och lägger mig igen. Nedanför min sida av sängen ligger anteckningsböcker, böcker, pärmar med texter, någon penna, bara nedhivat; jag somnade med alltihop i sängen igår, bara efter hand, de 14 timmar jag sov, knuffades allt ut och ner och ligger där nu. Ingen tar upp det. 

Jag drar draperier för dörren, orangea. Vet att detta är fallet, vet att det kan bli fult snabbt ju, ingenstans att söka mark, jag släcker lamporna.

Bilden så fastkilad på näthinnan. Det svartvita fotot av Marilyn Monroes sovrum, ett foto som togs EFTER hennes död. Ett rörigt sovrum, kaosartat. Nattduksbordet fulla med pillerburkar. Mängder och mängder. Och saker. Böcker på golvet. Naturligtvis kan jag relatera. Det har jag alltid kunnat.

Hennes säng. Trassliga lakan. För intimt. Den bilden, mina ögon på den, ett intrång, en överträdelse. För grejen med denna bild är just detta (googla inte) att hon ligger där i sängen. På mage. Bilden tas innan hon ens burits bort. Det är oförlåtligt, att denna bild tas, och sprids. När jag såg denna bild visste jag att jag aldrig skulle glömma.

För sovrum är laddade rum. För den deprimerade. Timmar och evigheter i sängen, golvad, fastkedjad, snörd. Att inte lämna sängen, att inte ha styrkan att  öppna ögon, röra kroppen. Sovrum är svåra för oss som känt fallet. 

MM lämnade aldrig sitt. Jag finner styrka att resa mig gång på gång. Trots tröttheten. Att vara en hög smutstvätt. Medan den bildas högar på golvet; anteckningsböcker, böcker, pennor, men utan kraft att formulera ett enda originellt ord.

Oroa er inte. Jag har ändå poesin. Diktsamlingar som jag förloras i, fångas av, räddas till.