tisdag 31 mars 2015

Josephine says

Jag är trött. Jag pratar med en ssk igen. Jag säger:

Den som är duktig flicka (sitter still)
Den andra, som inte är
Den som behöver era läkande händer 
Hon är inte någon man visar
Hon finns 
Hon skriker jämt
Jag ljuger 
Jag ska alltid vara så bra 
Jag är i bitar
Det mesta säger jag inte 
Det är så mycket, vart börjar man 
Det är hur någonting både är och inte är
Hur skulle jag kunna förklara
Hur skulle någon kunna förstå
Hur, när inte ens jag 

OK, 3ggr, 3ggr, 3ggr. Min röst ebbar ut tillslut. "Var det något mer du..." Tystnad, tanke, gå. 
Gå.
Jag kryper ner under bolltäcket, lyssnar på: Hell-flavored, I've got mood poisoning/ It must be something that I hate. Trösten där.

Lovar sjuksyster att tala. Vägrar att tvätta håret. Tänker läsa poesi non-stop till korna kommer hem.


Status: Away. 

Keep all your secrets wrapped in dead hair.

Igår talade jag med en ssk, jag glömde vart jag var, vad jag sa, vem jag pratade med.
Jag slappnade av.
Jag delade ut hemligheter
Jag tänkte inte för mig själv "ska jag säga detta?" Jag vägde inte på våg, jag släppte på kontrollen, jag släppte, endast endast befann jag i mig i läget existens.

Jag berättade om punkter i mitt liv som varit avgörande och strider som jag förlorat, jag sa saker som

Jag kunde inte gå kvar i gymnasiet. Redan efter första ring var det egentligen uppenbart men jag gav mig inte, jag kunde inte hoppa av. Under andra ring... Det gick så dåligt. Jag fick inte betyg i någonting, jag hade extrem frånvaro... Jag försökte verkligen. Men det var då jag fick mitt första riktiga  psykosgenombrott, jag hade inte en chans.
Efter andra ring fick jag inte gå kvar om jag så skulle vilja. Till och med skolan såg att det var omöjligt. Året var 2005, jag sjukskrevs på 100%, tänkte att det var tillfälligt. Men sedan dess... I 10 år nu, det har varit permanent. Jag har försökt och försökt och försökt. Jag har misslyckats. 

Jag sade saker som

Det var en flod

Det var

Silent all these
Years gone by
Will I still been waiting 
For someone else to understand 

måndag 30 mars 2015

En ö i havet.

Jag finner räddning och tröst i poesin. Hittar en ö av lugn, stormens öga.
Läser Bruno K:

Det var inte så / du öppnade ditt fodral/& satte på en tyst minut / du log 60 ggr/
Vi ringde dig jämt/ när vi var i närheten/ men varje siffra byggde upp/ ditt ansikte med våld/ & du svarade aldrig/
Vi visste inte/ hur långt det hade gått/
Sen efteråt när du/
Alltid kom till oss/ började vi tröttna/ På dom sex skotthålen/ Runt din mun

Under en enda dag, når sidan 238.

Min man tog med sig:
Lakritste 
Tesil 
2 comic books
Stoppsvamp
Genomskinligt nagellack 


Medicinen fungerar inte.


Varje kväll somnar jag hundrig. 20:00 serveras mackor och te och jag kan inte längre äta mackor. Det äcklar mig. Jag vill inte heller befinna mig i matsalen. Jag dricker alltid två koppar te, på mitt rum. Jag hatar att vara hungrig, jag hatar behov jag vill avgöra och beställa ALLT.


Jag finner räddning och tröst i musiken. Marilyn M och skivan jag älskar, den där reserverade platsen i mitt hjärta. She reminds me of one in school/ When I was gutted she was dressed in white. 
Berättelser.

Ur BLONDE




Alice behind the looking glass.

Jag hatar att dom älskar mig. Jag hatar att dom ler och säger att jag är så bra.
Jag är minsann inte som
Och om alla bara kunde resonera som du Josephine.

Jag hatar det. För jag är som olika personer, och allt dom ser är den där duktiga kloka smarta kompetenta 
Jag hatar det
Jag hatar det
För jag har en annan person i mig. Hon som gråter och blöder. Det är hon som behöver tala, det är hon som behöver plats och tröst 
Hon skriker och behöver bli sedd
Jag låser in henne
Jag låser in henne 
Dom älskar mig
Jag hatar det 
Dom vet inte vem jag är
Dom har aldrig fått se mig
Ingen får se mig
Jag behöver
Jag är ensam

Dom älskar mig
Får mig att spy
Det är inte på riktigt

Jag 
Är
Inte 
Här

Knack knack
Ingen är hemma 

Dom älskar mig för jag ljuger
Den jag är
Dom skulle inte älska henne 

Dom skulle vända sig bort 

söndag 29 mars 2015

Dagar.

I två nätter har jag haft samma dröm. Jag drömmer att jag känner en fysisk smärta så outhärdlig att jag tror jag ska bli tokig. Jag vaknar av att jag kastar mig från sida till sida i ren panik och är nära tårarna. 


I två dagar har jag inte lyckats följa schemat och därmed inte lämnat avdelningen.
Personalen är så bra. Dom säger åt mig att inte oroa mig. Dom säger: alla andra dagar har du följt schemat, vad gör två dagar?
Dom säger: stressa inte, överläkaren säger att du ska ta tillfrisknandet i din egen takt. Ta en dag i taget, det kommer vända. 

Jag blir så så tacksam.

lördag 28 mars 2015

I jakt på.

Jag skriver tre sidor och för första gången på flera dagar känner jag en stund av ren frid men dom kommer och säger att det är dags för middag, jag reser mig och förtrollningen är bruten, allt är samma igen, samma samma help me I am in hell. 

Pratar med sjuksyster. Om overkligheten som tar över, jag kan inte tänka en tanke eller få kroppen att ta på jacka och skor och jag äger inte ens mig själv och jag kan inte förklara detta för någon, kan inte få någon att förstå. Steg bakåt har skett.
Dom säger: det är normalt
Dom säger det är vanligt att man tänker att man aldrig kommer bli glad igen "även om man mår dåligt mycket mindre än dig Josephine, även om man inte är sjuk"
Mitt i allt hade jag glömt ordet sjukdom
Jag trodde jag var ensam om detta, du menar varje människa? Åh åh åh åh! Det betyder ju att? Jag kanske inte är? Ensam?


Den hypomana patienten har lugnat ner sig avsevärt, han hittar mig när jag sitter i lila soffan och läser. Läser. I lugn och ro och i ensamhet. Han får gärna sitta här, det bryr jag mig inte ett dugg om. 
Men han attackerar mig 20 frågor och en våg av jävla jävla jävla i mig, jag får gå och gömma mig på rummet bara för att kunna läsa min bok. Men som jag skrev, förtrollningar bryts av inget.
Samexistensen. Hat som är en ful och ovärdig känsla. Men jag hatar. Jag hatar att vara här och vara för jävla svag för att kunna vara hemma. Jag hatar ingen och alla, allt och inget, för jag kan fan inte annat. Jag hatar för det är vad den maktlösa gör i desperat jakt på vapen, vilket vapen som helst. 
Jag hatar för det är vad den maktlösa gör, för att göra mer än INGET.