torsdag 30 juni 2016

Ich liebe mich (2)

"En aning rädsla kanske
Men du är fortfarande Du
Var så säker
Und ich bin mich
Und ich liebe mich"

Av: Kristina Lugn

(På ett ungefär, del av dikt, citerar ur minnet)

JA, detta är ett bonusinlägg. En fotnot om du så vill. Enjoy! 
& läs mer poesi. 

Ich liebe mich. (1)

Mitt nagellack är rött och skavs av, bit för bit. Jag spenderar dagen med att skruva ihop IKEA-möbler och spela TV-spel. Sommaren tvekar, tycker jag, för kallt. Her Friend Despair lämnar min sida med dagarna som går och jag tänker på det här om att man inte ska vilja vara något utan istället bli det. Jag undrar om det är så enkelt. Ibland är det, men inte alltid. Gud vet att jag när en enorm osäkerhet och att jag ständigt måste intala mig själv att jag visst KAN. Att jag inte bara vill vara. Utan lätt kan bli. Det gäller såklart inte allt i livet, vissa saker är det bara att svälja och leva med men jag inser att jag begränsat mig själv i åratal genom att tro Att Jag Inte Kan och därmed inte heller kunde. Varje mål man når börjar med en vilja att nå dit, en tro och en strävan. Utan en tro och en strävan kommer du ingen stans alls.

Ja, ge mig självförtroende som Kanye West extrema narcissism, hellre det. En rolig sak med just Kanye West extrema narcissism är när han fick fråga hur det började. "Hur fick du ditt enorma självförtroende?" Han svarade att han varit tvungen att tro på sig själv, att han fick lära sig det för att det var livsnödvändigt för honom eftersom han bakom sig har generationer av släktingar om såldes som slavar. Hans självförtroende var därmed på liv och död, visst kan man förstå det. Jag blev mycket rörd när jag hörde honom säga detta. Det gick rakt in i mitt hjärtat.

Jag har träffat människor som reagerat med stark motvilja mot öppet självförtroende. Jag menar här ett självförtroende i normal dos, inte på något sätt extrem. Människor som blir fruktansvärt provocerade om du säger "jag vet mitt värde".  Det existerar en sådan stark outtalad regel att man inte får tro att man är något. Detta tycker jag man ska skita blankt i. Ja människor kan bli provocerade men hellre det. Hellre att man är kaxig än motsatsen. Tro mig när jag säger det, det fanns så många år när jag inte stod på mig och inte sa ifrån för att jag inte hade självtilliten till det. Det tar dig till så jävla många mörka platser. Fuck ödmjukhet. 

Gå jorden som att du äger den. 

onsdag 29 juni 2016

Varför denna bloggtorka?

Jag ber om ursäkt för bloggtorkan. Det är jag och Her Friend Despair igen. Vi hänger dessa dagar. Motvilligt från min sida men det är OK. Det kommer och det går. Det är OK att vara förtvivlad. Det är bara att acceptera. Jag gillar inte läget men jag överdramatiserar det inte heller. Jag bara existerar i det, gör mitt bästa och det får räcka.

Producerar text. På balkongen. Vid köksbordet. Pennans raspandes och mängderna av papper, anteckningsböcker. Orden är alltid början och slutet. Är alltid svaret på varje fråga. Ja, jag tror verkligen det.

Rutiner. Ett förfall.

Jag har alltid haft svårt att upprätthålla och behålla rutiner. Goda rutiner måste jag tillägga. När jag ser människor som med någon slags mekanik lyckas sköta jobb hem barn städ så är jag helt paff. Tänk inte nu att man måste klara detta för att man inte har något annat val. Det är naivt att tänka så. Det är en GROV förenkling. Människor misslyckas hela tiden med saker som "man bara måste klara" för att det där måstet aldrig kan vara mer än en motor, en drivkraft. Det där måstet löser inte hela ekvationen. Måstet är inte svaret på frågan. Det finns inget svar på frågan. Jag fattar inte varför jag inte klarar det mesta andra verkar klara på rutin. En människa som klarar allt jag inte klarar kan inte heller i sin tur berätta exakt hur hen klarar det. För så fungerar vi människor. Det är så mycket vi inte förstår. Vi har våra teorier och diagnoser. Men inte mer.

Om magiska ord existerade skulle inget elände och inga sorger existera. Någonsin.

fredag 24 juni 2016

Famous Blue.

När telefonen plingar till. 

Last time I saw you
You looked so much older
Your famous blue raincoat
Was torn at the shoulder


Vad kallas oförmågan att svara på sms; jag är en varg & jag söker min flock.. Jag är en varg och går vid sidan av. Jag är en varg och jag tappar samtliga ord. The night is dark and full of terror.

Vad kallas oförmågan; nu är jag försvunnen igen, svald av marken, fallet ner i till underjorden. Alice. Abonnenten du försöker nå... & runt mig: tystnad, concertina, ensamhet.

torsdag 23 juni 2016

Bara för idag.

Det brukar inte vara såhär längre, men idag är det ändå så.

Mitt nykterhetslöfte är inför tanken på midsommar en mycket trång tröja. Det är en tröja jag får på mig. Men det sitter åt hårt, den är obekväm och gör mig hela tiden medveten om att jag känner ett obehag.

This too shall pass. Det vet jag ju.
Tills dess läser jag litteratur och påminner mig, härda ut.


Tid det tar att leta.

Jag fick en klocka när jag fyllde år för några år sedan. Som jag älskar den klockan, jag haft på mig den varje dag sedan jag fick den. Tills nu. Nu hittar jag den plötsligt inte. Klockan som allltid ligger i badrummet eller på sängborden: poff. Borta. Jag letar och letar, jag har letat i 3 dagar nu. Jag frågar min man:

-Har du sett min klocka?

Han: Nej vadå?
Jag: jag har slarvat bort den
Han: min klocka är också borta. Jag hittar den ingenstans.

Vi är en parodi. Letandet. Bortappandet. Vankandet mellan rummen. Svärord, de grövsta. Alltid tappar vi bort typ ALLT.

Jag säger alltid att vi har skogstroll som tar sig in i lägenheten och själ saker, flyttar runt saker, gömmer saker, på rent djävulskap. Åh vad det är skönt att skylla ifrån sig och att då skratta, inte gråta, när klockorna (man + hustru) tog varandra i handen och helt enkelt rymde iväg, bort på äventyr.