lördag 1 november 2014

00:58

Vissa saker dröjer sig kvar. Som ett kök fyllt av spökena från utrotade insekter. Man tänker: dom är ute efter hämnd. Man väntar. Det är en fråga om tid som allt annat.

Eller.

Min man säger: lev i nuet.
Inte dåtid, vad som.
Inte framtid, worst case scenario.
Utan nu. Här. Inte lida bakom och framåt och upp och ner, ut och in.
Han har rätt. Jag släpper tag. Lättnad.

Klockan är halv elva på kvällen när jag äter havregrynsgröt i sängen och sedan rämnar min värld och jag gråtet och gråter och gråter och tröstas.

Rätas upp.

torsdag 30 oktober 2014

Elden.

One chant out between two worlds
FIRE WALK WITH ME.


Imorse ringde min klockan 07:30. Jag gick upp och gjorde kaffe och drack kaffet i soffan, sedan lade jag mig helt enkelt ned i soffan och sov i timmar.
Under denna tid väcker min man mig vid ett tillfälle, något han aldrig gör annars.

Han sa: Du, det gamla dagiset, det här bredvid; det brinner.
Jag: Brinner? Det tror jag inte.
Han: Jag gick precis förbi, det brinner, jag såg det. Brandkåren är där. Någon måste ha tänt på det.
Jag: Jaja.

För när jag sover är jag död för världen. Ingenting är märkligt och ingenting är märkligt nog att väcka mig för, det brann, inte ett enda dugg var det på riktigt. Det var en dröm i en dröm, en dröm, vilken dröm som helst.

När jag till sist vaknade var det ett elände så gnällig och YNKLIG jag var. Buhu och klagomål och hemskheter. Sedan plötsligt mindes jag, det var säkert en hel timme efter jag vaknat, eller mer?
Jag sa: brann det? Brann det verkligen? På riktigt.
Min man: ja
Jag: Holy Fuck. Det är ju mordbrand.
Han: jag vet.


Jag har varit rädd att det ska börja brinna sedan jag var ett barn och det brann i huset bakom vårt. Jag var ett mycket litet barn när rädslan kom. I mitt minne är både mamma och pappa där, i samma lägenhet. Dom skilde sig och levde isär från och med att jag var sex år. Kan detta verkligen skett innan? I så fall är detta minnet, om det brinnande huset, ett av de få minnen jag har från tiden innan jag var 6 år.

Denna rädsla har följt mig hela mitt liv och den har förändrat såklart, som jag. Men det finns där hos mig, om än inte lika explosiv. När jag hör sirener gör det fortfarande ont i mig. Som alltid. Fråga den som vet. Hon min som varit vid min sida sedan vi var 13 år, när brandbilarna hördes, eller körde förbi slöt hos mig alltid i sin famn och höll om. För att dämpa fallet. Det dämpade fallet.



På ICA köper jag mellanmjölk och Wienerbröd. Hem går jag med dunkadunkadunk i öronen. Jag har väska och mjölken under armen. Men jag går förbi min port. Jag går fram mot det gamla dagiset, det som brunnit och lukten är stark. Hela luften är tung av brandrök. När jag närmar mig blir den mer intensiv, det är jobbigt att andas. Huset som brunnit ligger minde än 5 minuter från mitt hus. Så nära.

Jag gick förbi för ett par dagar sedan. Men det är inte samma. En stor enorm hög med bråte träd i en stor hög, ingenting återstår, allting är förtärt.
Jag står framför högen och tänker som ofta "Där är du döden."
Ja. "Där är du igen".

Utanför detta totalförstörda hus står en bil på tomgång. Det finns ingen logik till att den är där. Och trots att denna bil skrämmer mig pga sin ologiskhet så betraktar jag detta förstörda några minuter. Bilen bara står där. Med ljusen på. När jag vänder mig om och gå hem igen med min mjölk och mina wienerbröd är jag som i en film och tänker, "bara jag inte får en kula i ryggen". Stressen svider i magen men jag är inte rädd, nej jag är inte rädd.


Luften mycket sval. Man märker November.
Rökluften hade satt sig i sjal och hår.


Den fäste sig i mig.




Det är bristen i mig.

Jag önskar att jag enkelt kunde försvara varför jag inte mår bra. Det finns stunder av guld. När solen faller in genom fönstret och mellan trädens grenar där på andra sidan fönstret och det är så vackert och jag är så glad glad glad att jag är hemma!

Eller när jag håller mig aktiv och finner frid i det. Igår när jag tvättade ett berg av smutstvätt i tvättstugan och sprang mellan tvättstugan och hemmet fram och tillbaka och mina ben var starka så starka så starka. När jag plockar och fixar och det går bra. Jag får saker gjort. I rörelsen känner jag hur jag är så stark! Starkare än någonsin! Uppstånden, rest ur!

Andra stunder hade jag kunnat önska mig tillbaks till sjukhuset. Jag hade kunnat men jag gör det inte. Jag gör det inte för jag vet att det inte är en plats att finnas på. Sjukhuset är en tillfällig ort mellan två andra, verkliga platser, det är aldrig en slutstation. Det är aldrig ett mål. Det är aldrig en vila, att nöja sig med, slå rot och bygga bo. Bara något som rätar upp en och sedan skickar tillbaka ut i världen, i kriget, verklighet. Så ska det vara, måste och är.

Slutenvården skulle inte kunna göra något för mig. Oavsett. Dom kan inte göra mer. Jag skulle må sämre av att vara där. Sjukhuset är inte enkelt i kontrast i en värld som är svår. Världen är enklare. Världen är något att bygga på, tegelsten nummer ett att forma en mur. Sjukhuset är sand. Rinner undan. Försvinner mellan fingrar.Värdelöst.

Jag vet. Det är en tröst att veta.


Därför väntar jag. Dagar som går, jag ställer in tiden och besök.  Jag söker närhet men skjuter människor ifrån mig med våld istället för att tilllåta mig att vila huvudet, låta mig vila, låta mig hitta en plats att känna kärlek, trygghet på; jag tar inte den chansen. Jag tar fel väg, fel och blir arg på mig själv. Skjuter undan. Fäktar och slår mig fri. Längtar mig förbannad efter att våga sluta ögon.


I denna sekund vill jag falla i sömn och vakna 2 januari.
Jag är besatt av skräcken inför december.
Hur ska jag kunna gå ut när jag hörde raketer redan igår. Jag kan inte.



Det
är
min
BRIST.

tisdag 28 oktober 2014

Jag är extra fin idag :D



OBS: ej sur. Det är bara så mitt ansikte ser ut.

Ja, whats up med att ta bild i the ladies room?
Bra speglar och slump och stundens ingivelse och massiv dos av att vara så_extremt_självupptagen.

måndag 27 oktober 2014

Efter två månades inläggning - utskriven (till sist).

Jag hade en planerad utskrivning nu på onsdag men valde att skriva ut mig och lämna sjukhuset idag. Läkarna var helt med på det och vid lunchtid kom min man och hämtade mig och vi tog tunnelbanan hem.

Det var sommar när jag lades in, det är svårt att tro. Men det var sommar och när jag packade väskan inför inläggningen minns jag att jag gick med bara ben och undrade vad exakt för kläder som fungerade bra. Jag hade gått i kjolar i solen och med tvekan packade jag ner ett par tunna byxor i väskan. Nu är det en höstvärld. Höstrusk. Starka, megastarka, vindar som sliter i kappa och hår och får fönster att skaka. Regn regn regn ständigt. Det är strumpbyxor nu och knappast bara ben. Hur lång tid är två månader. Jag var där verkligen så länge.

Jag gör sådant som jag inte kunnat. Duscha i en timme, raka ben och fila fötter. Men jag tänker på inga sätt säga att jag återgår. Inte på något sätt återgår jag. För i den form jag befann mig när jag lades in, min värsta form, det mest extrema, svåraste, - kanske den djupaste depression jag haft. Jag återgår inte till mitt tillstånd, nej. Jag befinner mig i ett nytt tillstånd, brand new. Det är en lugnare värld, mer stabilare, denna värld har jag inte befunnit mig i på över ett år. Fan heller att jag ska återgå. Jag ska förnyas. Vara mer. Jag är mer. Tror jag. För det mesta, men inte, jag menar, man vill alltid ha mer.

När jag tänker att det inte är svart eller vitt, när jag tänker att det inte alltid är HELT bra när det är bra, att det kan finnas mörkare element. Att världen kan vara blandad i färgerna, inte svart eller vitt, nyanser. Att det är normalt. Att det alltid är så en människa är! - så är det en lättnad. För jag är hemma igen och det är svårt. Ja. Det är svårt i kväll och svårt har det varit under eftermiddagen. Jag mår inte helt 100% och tänker: det är okej. Att det inte är något att hetsa upp sig över, bli livrädd, panik och slå på djungeltrumman. Rädslan is a bitch, den kommer åt mig som inget annat. Rädslan är en svag nerv för mig, en häl, akilles. Fucks me up real good.

Det är kväll nummer ett. Ett är ett, det är inte två, det är första steget av många. Ja. Ingenting kan man från första början, du repar dig säger jag till mig själv. Du behöver hitta dina fötter, hitta balans, ingen fara. Ge det tid. Ge det. Våld.Vilja. Vaselin. Acceptans. Klappa sig själv på huvudet.

You did good.