onsdag 25 maj 2016

Mitt psykiatriska liv (2)

Jag minns när jag skulle tatueras för någon månad sedan och jag förberedde mig rituellt och att förbereda mig rituellt var en sådan tröst och ett sådant stödhjul. Sak efter sak efter sak. Ordna och sortera och lägga tillrätta. Likadant gör jag nu.

Inte ska jag tatuera mig igen. Nej. Utan istället ska jag idag lägga in min på sluten psykiatrisk avdelning och stanna där i tre dagar. Nu är det tid för det av olika anledningar och jag faller in i det rituella även där. Jag skriver packlista och packa lugnt och metodiskt. Jag tvättar håret och tar bort nagellack och skrubbar nagelbanden och laddar mobilen och ska köpa frukt. Extra garn och böcker och toalettartiklar och skrivböcker och kläder och tar på mig en viss sorts byxor och så vidare.

Naglarna ska filas och målas med genomskinlig lack och allt ska ner i ryggsäck och handväska och jag ska äta lunch och sedan lämnar jag hemmet. För att återvända stärkt. 

Mitt psykiatriska liv (1)

När man är sjuk och har funktionshinder som ju jag har så märker man att det finns vissa saker som är mer tabu än andra. Det är över huvud taget väldigt stigmatiserat. Att jag som är 29 varit sjukpensionär i 10 år och när jag får frågan vad jag gjorde "innan jag blev sjukskriven" och jag då svarar "gick i gymnasiet" så blir det mycket mycket TYST och märkligt. När jag sedan får följdfrågan, om den alls ställs, "vad jag har jobbat med" och jag svarar att jag aldrig har jobbat, då är konversationen död. För alltid. Till och med en gång när jag var inlagd på sjukhus blev det märklig stämning när en medpatient fick reda på detta. Hon var en kvinna på cirka femtio, heroinist och schizofren och prostituterad och hon skällde ut mig för "hur fan kan man aldrig ha jobbat, vad är det för fel på dig, det är fan jävligt konstigt bla bla bla" då var jag 25 år gammal.

Vissa saker är allmängiltiga. Att ha ångest. Vara deppig. Till och med att äta antidopp behöver inte vara så märkligt. Men jag har alltid tagit allt ett steg längre, ofrivilligt. Jag är inte bara deppig utan sönderslagen. Jag äter inte antidepp enbart utan även andra mediciner som är svårare för människor att acceptera, tex antipsykosmedicin (som jag ätit sedan jag var 16 år). Andra saker som människor har svårt att svälja är att jag regelbundet behöver läggas in på sjukhus. Att jag har behövt det flera gånger per år sedan jag var arton år gammal, och sporadiskt innan dess. Detta är svårt för många. Även mina föräldrar tog det lång tid innan dom riktigt fixade det (fick jag i alla fall intrycket av, vill inte lägga ord i mun). Det verkar på så många så extremt. Det är väl också extremt. Men det är inte så extremt som många tror. Eller behöver inte vara det i alla fall. Är man sjuk behöver man stöd andra inte behöver, olika beroende på sjukdom.

Men det gör mig ledsen att behöva orsaka sådana tystnader och det gör mig ledsen att dessa faktorer gör mitt liv så märkligt i mångas ögon. Det gör mig ledsen eftersom det inte behöver vara så. Jag tycker att man borde tona ner alltihop, det är inte hela världen. Min man har stått vid min sidan sedan 2005 och ingen har sett mig så sjuk som han. Ändå är han den som kan hantera det allra bäst. Han talar om det som förkylning. Ibland blir jag sjuk, som andra kan bli förkylda, och jag mår fruktansvärt dåligt men det behöver inte vara Världens Undergång. Och för mig, blir det än mer lättare att hantera en djup dipp men en sådan inställning än att det är Världens Grej.

Att bli utskälld för att inte jobbat är kontraproduktivt åt det grövsta. Jag mådde verkligen inte bättre där och då av ett sådant mästrande. Att istället tona ner är bättre, för det är lättare att leva med, och leva med alltihop behöver jag ju oavsett och kan aldrig komma ifrån.

Jag är jag med mina respektive kors att bära. Som alla andra. Alla har vi något. Ingen slipper fri.

tisdag 24 maj 2016

Ändrade planer. Nya vanor. & såklart solen.

Black on black on black... Svarta shorts och svart tröja och ny parfym på handlederna, jag travar fram, färgas av solen... Senare hemma, så spelar jag Pixies, precis som när jag var 15 år "we keep getting friends, looking like lesbians, if we get bored, we'll move to california..." I evighet amen.


Egentligen skulle jag till gymet idag men det blev inte så. Av ett antal anledningar. Först försov jag mig. Sedan var mobilen tvungen att laddas vilket tog en evighet. När den väl var laddad var jag vrålhungrig och måste äta lunch. Sen ska man ju vänta 2h efter senaste måltiden tills man tränar och då gav jag upp hela projektet, tänkte detta kommer ju ta hela jävla DAN. Så jag sköt fram gymet till imorgon istället. Istället bestämde jag mig för att gå fram och tillbaka till kista bibliotek (5 km). Vilket jag gjorde. Solen lyste åh åh åh som jag älskar solen.

Jag promenerade i mina nya skor, ett par Mohedatofflor, trätofflor alltså, och tröstade mig med att i princip ALLA av mina bästa skor har varit svåra att gå in men att det sedan ger tusenfalt tillbaks.
Aj mina fötter.

Bestämde mig för att avboka dagen idag och jobba på Back To Basics. Så nu under kvällen städar jag för en gångs skull och dricker light-fanta som jag gör i min Sodastreamer.
Jag rör på mig nästan varje dag nu. Gym två gånger per vecka och sedan promenader. Jag reagerar så ljuvligt på det. Hela kroppen bara jublar. Och detta jubel dränker ut allt annat, det jobbiga med att röra sig (som jag alltid tyckt) så jag längtar istället efter det. Jag måste ändå övertala och tvinga som alltid, men sådan är jag. Stå i hallen och trampa och inte våga öppna ytterdörren, det är sådan jag råkar vara, förhoppningsvis kommer jag över det någon gång.

Solen. Solen. Solen. Och dofterna av vår. I söderläget blir det VARMT. Vår balkong är därmed VARM. Min man säger att han kokar därute, jag säger att när man kokar renas man, allt nollställs, och jag njuter så av själva rörelsen av allt skit som lämnar kroppen.

Det är det jag menar när jag säger att jag känner solen. Det är det jag menar att solen gör.


Att vara sin egen cheerleader.

Det var några år där då jag var dum mot mig själv. Det värsta jag gjorde var att ständigt klanka ner på mig själv och för mig själv säga elaka saker till mig själv, och om mig själv. Det var fruktansvärt onödigt och fruktansvärt dumt gjort. Jag höll på sådär i flera år. Inte konstigt att jag var så olycklig, vem som helst hade varit så olycklig om den enda som ALLTID och UTAN UNDANTAG ska vara på en sidan (en själv) sviker detta löfte och istället vänder sig emot och blir en missnöjes och hatkör. Oförlåtligt. Men jag HAR förlåtit mig själv för det. Jag har lovat att aldrig göra om det misstaget, jag är klokare nu. Jag har lärt mig.

Istället försöker jag idag vara min egen cheerleader. Det är såklart aldrig lätt utan ett val man måste göra om och om igen. Men det är ett val jag gör om och om igen. Jag hejar på mig själv. Men mest av allt tonar jag ner saker. Det vill säga, jag är en person som gärna tänker massa, grubblar, speciellt över att jag tycker att jag betett mig tokigt. Åh vad dum jag var nu tänker jag. Åh nu skämde jag verkligen ut mig. Det är där jag går in som cheerleader. Jag säger till mig själv: det var väl inte så farligt. Och: vem bryr sig. Eller: det bjuder jag på.

Eller min all time favorite: Josephine du ÄR lite tokig! Det är bara helt i sin rätt att du ska bete dig lite tokigt ibland också, det är helt i sin ordning. 

Att det är det normala och inte det onormala liksom. Ja. Jag ler när jag påminner mig själv om detta. Liksom fnissar lite tyst i mitt eget huvud.




Som Neil Gaiman skrev:
Words can wound and wounds can heal. All of these things are true. 

måndag 23 maj 2016

Drömmen om 2 badrum.

Make: Är du FORTFARANDE i badrummet?
Jag: Ja? Har bytt kläder, dansat till Lana Del Rey, speglat mig, tvättat av sminket, fotograferat mina fötter.. Jag ska nu borsta tänder, smörja in ansiktet med lotion, spegla mig mer, dansa mer... & gå på toa.
Make: .....



THOSE SUMMERTIME SOCKS.

söndag 22 maj 2016

Mind-games.

Jag ligger här i fåtöljen och tycker synd om mig själv. Jag säger till mig själv: jag VILL inte gå till gymet, jag vill INTE gå till gymet, jag vill inte vill inte vill inte vill inte.
Jag vill aldrig gå till gymet förrän jag väl kommer dit. Då är det bra. Men att ta sig dit är alltid svårt, ALLTID.

Och jag är rädd för det där obstinata i mig. Jag är rädd för det tar över så ofta och jag finner det omöjligt att göra vad jag bestämt mig för att göra. Det är förlust av kontroll, det värsta jag vet.

Vad jag försöker göra är 2 saker.
1, göra vad jag bestämt oavsett vad jag känner inför det
2, lova mig själv att om jag känner likadant efter 10-15 minuter på gymet får jag gå hem. Detta menar jag 100%. Jag får gå hem. Grejen är den att när jag väl är där och igång så är jag inne i det och passet går av bara farten. (Ett trick jag lärde mig av en tjej en gång.)

OK. Så dags att göra mig i ordning och gå. 

lördag 21 maj 2016

Timmarna.

Om nätterna drömmer mardrömmar om att jag börjar röka och återigen måste sluta, om dagarna drömmer mardrömmar om att glömma allt jag lärt mig.

Jag kan vara så fylld av hål, jag kan få 5 panikattacker på en dag.  

Men jag har börjat träna igen och det är en speciell känsla, jag tränar tyngre än någonsin, testar en ny metod och lägger på extra tyngd i maskinerna; sådär som i overheadpressen när jag lyfter armarna över huvudet i maskinen och tyngderna som tar emot och armarna darrar till slut som asplöv. Maskin efter maskin i 45 minuter, cirkelträning; och jag är inne i ett flow och nästan sovande. Nästan drömmande. Efteråt släpar mig hem för att dricka protein och sitta helt helt stilla.

Ja. Jag saknar Malmö, jag saknar S. Men jag måste vara stilla ett tag, jag måste stå helt helt still. För jag är trött. Jag lägger mig 21:00 varje kväll och ibland sover jag 12 timmar. Oftast inte. Men tröttheten är en tyngd dessa timmar dessa dagar, ett ok att släpa. 


Skriver inte. Läser knappt.
Stickar på en neonrosa tröja. 


Befinner mig bland människor. I sammanhang bland människor. I samröre, i samlingar av människor.

Ni skulle se mig. Som jag kan skratta.