måndag 3 augusti 2015

Ett sätt, flera.

And I heard your voice
As clear as day
And you told me I should concentrate
It was all so strange
And so surreal
That a ghost should be so practical
Only if for a night

And the only solution was to stand and fight


Jag svarar min KP, säger nej till slutenvård. Finns det en plan b? Vira in mig i filtar, se LOST, läsa Stephen King, mjukhet, närhet till honom och till Samy. Jag vill finns skönhet i små saker men såklart är det svårt ibland. Men det är detta jag ska göra. Det är detta jag gör.

Hur många gånger under min och min mans 10 år tillsammans har han inte sagt "nej Josephine nej - det är inte verkligt - det är inte på riktigt - det sker inte i verkligheten - bara i ett huvud"?

Tyvärr, detta är normalitet i vårt liv, skov & gropar & psykisk trasighet, det kommer med paketet, det kommer med mig. Åh jag önskar... Ja, såklart önskar jag. 

Det är vad det är.

Det är "ett annat sätt att vara ung"

Att vara gift.

I stunden är jag så sinnesjukt arg på min man. Att min extrema ilska mest har att göra med att jag 1, inte ätit och 2, är psykiskt instabil förstår jag på något nivå men jag kan ändå inte skärpa mig. Jag skriker. Jag skriker åt min man. Jag skriker "du är en sådan jävla kuk, du är en sådan KUK" sedan smäller jag dörren bakom mig och försvinner iväg till tunnelbanan. Jag tänker att detta kommer jag inte förlåta. Någonsin. 

Men vad är detta? Jo, ingenting att bli sådär arg på. Jag ska inte gå in på detaljer om vad vi bråkade om men när jag är klar på Bromma Blocks stora Zoo-affär. När jag har köpt vad jag skulle till Samy, vår hund, och dessutom har köpt en liter apelsinjuice som jag likt en alkis går med i handen och då och då halsar ur - 
då är det som en bit ramlar ner, sätter sig på plats och jag tänker FAN. Var jag tvungen att bete mig som ett svin? Var jag tvungen att skrika så? Fan fan fan... & jag skäms. Skäms för att jag lät humöret dra iväg med mig. Skäms för att åka hem och försöka be om ursäkt till min man, en ursäkt jag inte vet om jag tycker att han borde acceptera. 

Ja för men ärligt talat, det är ju oacceptabelt!  & dessutom rätt pubertalt. 
Jag kan bättre än så. Mycket bättre.

När man betett sig illa mot den man är gift med och plötsligt blir så rädd. För man ska vara varlig med människor, man ska vara försiktigt. Ta hand om. Behandla väl. Alltid alltid.
Det fanns en gång i tiden när jag förlorade humöret på detta sätt ofta, mycket ofta. Jag lärde mig strategier och sätt. Han gav mig tid och tålamod och vi löste det. Tack gode Gud att de dagarna är över och hoppas hoppas hoppas jag kan bli ännu bättre.

Han får mig att vilja växa. Han får mig att känna att jag kan bli allt jag vill. 
Att det finns ingenting jag inte kan. 
Han får mig att känna mig storslagen. Fastän jag skriker kuk och i den stunden är den största kuken av alla.
Han förlåter mig alltid
Det är som om han alltid sett något i mig. 
Det är som om han alltid ser något i mig. 

Jag älskar honom för det. 

Lost in the blåst.

Looking for heaven, found the devil in me
Looking for heaven, found the devil in me

The devil in me. Psykosen kommer i skov, som den gör, som den alltid gjort. Världen rämnar. Går i bitar och jag hamnar i läget krishantering. Jag kan inte se klart - jag ser ingenting, det enda jag ser är vad som inte ska vara där. Äger inte mina tankar, äger inte mitt jag, äger inte lokalisering, förankring; svävar som vore detta rymden, det är rymden.

Ja, det är rymden. 

Det är stjärnor som snurrar ovanför mitt huvud som i en comic-book.  
Jag är inte här men jag återkommer. 

Så fort jag kan kan. Så fort jag hittat fötterna, jorden. 

Det är en storm. Den blåser över. Fixar sig.
Det är bara nu, just nu, som jag är rädd. 

fredag 31 juli 2015

Sleeping with ghosts.

Det är en geting i lägenheten. Jag går omkring i rummen och låtsas som om jag inte alls är rädd för getingar. Vad är det att vara rädd för? Den är mindre än mig. Medan jag låtsas hittar getingen ett fönster och försvinner ut.

Jag önskar att jag en dag slipper behovet av att plockas ihop av en annan människa, varje gång jag faller isär. Behovet i mig, vill bli buren, tröstad, ett barn. Jag önskar mig en förankring i jaget, en stadga. En trygghet i magen som inte rubbas. Inga fler korthus. Stadighet. Inte ringa och säga: snälla snälla snälla hjälp. Jag kan inte, så hjälp. Hjälp. 

Istället ringer jag ett samtal och pratar om skapande. Sådant ger också två sekunder av lugn. 


Ständigt, musiken: Florence + the machine. Skiva: Ceremonials


Jag tänker att...
Kärlek är inte att blunda för någons fel och brister, man ska inte släta över, låtsas. Kärlek är att se samtliga brister och säga: jag älskar dig. 
Ja ja ja, jag älskar dig. Allt du är och allt du inte kan vara. Allt. Fastän och trots och hit och dit. Syskon, förälder, vän, make; kärleken är stark i mig. Men ofta är jag orättvis. Svår.

Behovet av perfektion. Mot mig själv, mot andra människor. Hela världen, en perfekt värld.... Ja jag vet att det är absurt. Jag kommer på mig själv att förvänta mig sådant. Då förlorar man ständigt, vinner gör man inte. Åren går och jag lär mig, men behöver lära mig så mycket mer. Mer mer mer. 
& saker och människor som förloras, när du tittar åt ett annat håll och är upptagen, självupptagen, strider i eviga krig. 

Jag & Samy.



My Violent Heart. (NPF)

Vad betyder det egentligen att ha neuropsykiatriska funktionshinder?
1, det kommer alltid vara 
2, det kommer aldrig försvinna 


Ibland har jag tänkt att det är en förbannelse. Något som gör att jag alltid kommer gå vid sidan av, så som jag alltid gått vid sidan av. Så som jag aldrig hört till en mängd. Såsom jag alltid utmärkt mig. Om jag velat det eller trots att jag inte velat det. Det har inte frågat mig om lov, jag är annorlunda. Jag har alltid varit annorlunda. Jag har burit detta med stolthet, jag hat burit det med sorg. Men jag tror jag tror jag tror att mitt utanförskap är ett smycke. 

Att vårda som ett smycke, att bära som ett smycke.

Att minnas, 
Det ÄR ett smycke.



Mtt vilda hjärta. Mitt våldsamma hjärta. 
Det är OK, Baby, OK. 

onsdag 29 juli 2015

Vi firar 10 år i september.




Jag och min man alltså. Denna bild togs av oss när vi precis blivit ett par, 2005. Vi var 18 år gamla. 

Ja, jag var så blond.
& hade ett glittrande diadem. 


Tack till min vän som skickade bilden till mig. Det gjorde min dag.