lördagen den 19:e april 2014

Krukväxter.

Människor mår bra av krukväxter i sina hem för att växter sedan mänsklighetens början sagt oss: här kan saker leva och växa, här mår vi bra att vara. På så sätt visste vi att platsen var en bra plats. Än idag skapar växterna därför trivsel hos oss. Det sitter i själva grunden i oss människor.

Jag läser detta i en amerikansk artikel på nätet, det stannar kvar hos mig.

Att något liknande sker mellan mig och min man. Hur han får mig att känna: här kan jag sova, här är jag trygg.

torsdagen den 17:e april 2014

You made my shitlist.

Och jag åt ananas. Men för mycket ananas, munnen sved som eld och började blöda. Det är en sur frukt sa han, man kan inte äta hur mycket som helst på samma gång. Det är en bullshit-frukt sa jag.

Läser böcker med ett visst tema för att vända och vrida på begrepp, och förbereder att påbörja projekt motionssim om ett tag, snart, kanske en vecka.

Det existerar strimmor av mjukhet i allt det hårda. Jag ser ju det. Tittar noga. Som små punkter av ljus i det svarta. Lights will guide you home.

onsdagen den 16:e april 2014

Hårdhet.

OK, serier jag sett senaste månaderna: The Blacklist Season 01, Mistresses Season 01, Once Apon A Time 5 avsnitt innan jag avbröt, Arrow 1 avsnitt innan jag avbröt, Mad Men ett halv avsnitt oklart om fortsättning, och nu pågående Shameless, sett kanske 5 avsnitt av Season 01.  Och just den där serien Shameless, i vad jag tror är avsnitt två så säger en: "Life is hard. Money is harder", precis så, ja, tänkte jag. Denna tanke följdes av: och denna karaktär borde ju veta, vem vet inte detta bättre than a raging alcoholic? Ingen ironi här, nej, för vem vet lika bra precis hur mycket pengar är värt som den med ett missbruk som samtidigt är fattig som en kyrkoråtta? Där om någonsin är pengar ett krig. Precis som för alla andra fattiga kyrkråttor, och denna serien handlar just om fattiga människor. Repliken sammanfattar på många sätt serien, jag blev imponerad. 
Mindes uttrycket: svaret på 99 frågor av 100 är pengar. Har alltid tänkt att det ligger så mycket sanning i det.


Och jag, jag är inte längre ett regnoväder utan snarare fucking åskväder. Jag vet seriöst inte vad det är med mig. Jag har så mycket hårt och vasst i mig. Det är som att mjukhet inte får plats. Jag känner inget heller. Utom det där hårda, kalla, men inte ser jag någon rot till det onda, inte förstår jag det. Och jag skäms för att jag gnäller för visst har jag återtagit stabilitet. Jag är inte längre fast i det där deppiga med svåra ångestattacker, jag slipper allt det. Jag krigar i vardagen men jag får saker gjort, så mycket har senaste två veckorna blivit så mycket bättre och därför har jag ingen rätt känner jag att känna så här. 

För om man pratar i telefon. Visst är det enklast för alla inblandade att när jag säger "vad roligt!" att  det då samtidigt faktiskt existerar glädje i min röst? Det existerar ingen glädje i min röst. Allt jag säger, samma tonfall, inga nyanser, i alla fall positiva känslor. Och jag skäms för jag ÄR glad för din skull, tro mig, jag kan bara inte känna glädje just nu, eller uttrycka glädje. Men jag ljuger inte och det det spelar roll, människor spelar roll, det är en skillnad om positiva saker händer eller inte händer i ditt liv. Men det hörs ju inte i min röst och därmed skorrar rösten falskt. Tillgjort. 

För jag låter trött. Dämpad. Ofta irriterad. Ofta arg. Ofta arg över inget jag kan förklara och därmed allt. Visst vore det lättare att bara försvinna ett tag, dra mig undan, skära av alla förbindelser. Jag är ingen bra just nu. Det är en sådan hårdhet i mig. Trötthet. Eller ingenting alls. Hur jag än försöker leva med detta blir det fel. Kontakt med andra människor blir fel. 

Samtidigt är det i denna kontakt den verkligt sanna trösten finns. Kanske bara där. 


Jag ska inte deppa. Ikväll kolla på Shameless och äta anans.

tisdagen den 15:e april 2014

Holy, holy.

I min dagbok skriver jag av ett stycke från den skönlitterära bok jag just nu läser. Detta är en foto av den dagbokssidan.
Rubriken tar jag på mitt samvete, allt annat är kopierat. 



Enligt Bibeln.
"För att jag inte trodde på den sjuka bild hon målade upp. Hon hade sin egen förklaring till sin demoni, naturligtvis. Så brukar det väl vara med dem som är besatta. Eller sinnessjuka, om du föredrar den terminologin"

Samtal med djävulen 
av Inger Edelfeldt

Vilse i speglingar.

Minns Blonde:

Hon: Dom föraktade mig. Dina så kallade vänner. 
Han: Nej. Det var du som föraktade dig själv.


Som alltid så jävla aktuellt för mig och mitt liv.

Tacksamt.

Fastän jag somnade sent och fastän jag tog en extra tablett för att lyckas göra det vaknar jag utan problem när klockradion slår på P1 klockan 08:00. Jag lämnar sängen för macka och kaffe och det är enkelt på ett sådant sätt så jag undrar hur det ofta kan vara så svårt att gå upp. Och inte bara svårt utan omöjligt med misslyckande efter misslyckande morgon efter morgon.
Idag kan jag låtsas som att det alltid är så här enkelt. Idag kan jag hoppas att det kommer vara så här nu, åh som jag önskar det.

Jag dricker två koppar kaffe och ringer sju samtal. Sju! Bank, myndigheter osv. Sitter i telefonkö och pratar med främlingar och kryssar av på Att Göra listan. Nu är klockan 11:21 och jag är trött. Dagen ska och måste innehålla mer. Skriva, gå promenad osv. Och det ska innehålla allt detta, men nu ska jag läsa en timme eller två. Sjunka ner i och bara ge efter, ett tag, sedan ta mig upp igen i görandet.

Att inte agera på rädslor, skuggorna på väggen, eller är det fan jag målar igen. Att låta det finnas, men inte följa, så jävla svårt. Tjäna på det, genom handling avdramatisera. Inte veta vad som är verklighet och vad som är rädsla. Därför: stå still, stå fast. Fastän det blåser omkring mig och jag är rädd.

Repeat.

Drar ut på att gå och lägga mig, drar ut på att släcka lampan. Varje kväll, varje kväll och varför? För att det är fruktansvärt. Att gå och lägga sig innebär att timme efter timme ligga under bolltäcket i det mörka sovrummet. Med panik och ångest och andra känslor av outhärdlighet hamra i kroppen. För jag kan inte somna. Timme efter timme ligger jag och mår skitdåligt med TVÅ sömnmediciner i kroppen, dom är ett hån i sin avsaknad av framgång -  och jag HATAR.

Att inte kunna somna kom i tonåren och vägrar släppa sitt grepp om mig. Det är en så tröttsam melodi på repeat år efter år. 

Jag orkar fan inte.