onsdag 1 oktober 2014

Getting things done.

Hos frisören var jag 15 min tidig och fick en kopp Cappucino, så lyxigt, se själv:


Min frisör Nancy är bra. Jag har haft henne länge, säkert två år då jag försökt klippa mig var tredje månad. Hon vet nu att jag inte vill småprata utan vill diskutera mitt hår alternativt saker som rör hår och inte mer än så och ofta inte mycket av det heller. It is good.

Jag sa till Nancy: rädda vad som räddas kan. 

Liksom: do your magic.

Nancy gjorde. Halva håret rök och jag är snygg som fan.



Efter frisören köpte jag vitaminer på Apoteket. Att hår går av kan ha med brist på vitaminer att göra, Google says. Det kan hur som helst inte skada. Jag är förvånad om jag inte har brister, tyvärr är det så bistert jag sköter min mathållning.

Forgive me.

Min rumskompis, en så förbannat fin tjej. Våra samtal, och när hon en dag lade en kanelbulle på min säng, och varje gång hon hämtade en handduk till sig så hämtade hon också en till mig. För mig berättade hon om hennes onda och för två dagar sedan fick hon mig att gapskratta i matsalen, jag grät nästan som jag skrattade.

Jag sov på förmiddagen. Jag sov men jag sov lätt, jag hörde och förstod att hon skulle skrivas ut, att det måste oplanerat blivit bestämt idag men jag reste mig inte för att ta farväl, jag sov vidare och blundade hårt, jag fixar inte avsked, jag fixar inte, jag undviker dom så mycket jag kan fastän det är fult - det är fult, hur jag bara kan försvinna. Eller vända mig bort, fult.

Jag gick upp till slut och hennes säng är bäddad med nya lakan och sakerna borta.
Nu tog du fel beslut Josephine säger jag till mig själv och blir helt gråtfärdig. Nästan så att jag önskar en lapp på mitt sängbord eller vad som helst - men som beslut ofta är, det är oåterkalleligt.

måndag 29 september 2014

Allt jag kunnat skriva om jag orkat...

Detta sammanfattar min kväll lika bra.

Det är jag och ... han den där som fick mitt hjärta för 9 år sedan. Han, vad han nu heter. Han skrivs inte ut med namn alls eller hur? Just så var det. 

Detta tex





Don't worry. They have a very happy life.
<3

Dessa lockar dom lockar mig till skratt.

Pratar med min man 45 min i telefon. Jag sitter i telefonhytten för att prata avsides, i telefonhytten brummar ventilationen men luften där inne är så instängd att huvudet värker och man blir trött. Samtalet är gott. Det är småprat, skratt, lycka. Jag lägger på och går ut och stänger dörren efter mig. Korridoren är tyst och rätt öde. Två mentalskötare lyfter huvudet och synar mig, glädjen blandas med irritation. Jag är så jävla trött på att dag som natt bli observerad, synad, värderad, varje detalj nedtecknad. Jag vill vara någonstans där jag bara kan vara. Utan att allt är ett tecken på något. Jag spyr på detta stället. Men än är jag bunden hit, men tänk snart och ta i trä.


Mitt hår är mitt helvete. Och min himmel. Bara det inte bråkade så förbannat. Ja jag tappade stora mängder men slutade med det. Nu bryts mitt hår av? Mitt i? Högt upp?
Jag googlar detta, tänker att jag har hjärnspöken. Jag läser att lockigt hår (check!) och torrt hår (check?) lätt bryts av? Och ja. På ena sidan är hälften av håret hälften så långt som det andra, brutits av?
Skratta eller gråta? Jag skrattar! Vad ska man göra? Jag tigger pengar av mamma till ett frisörbesök för att göra vad man kan, beslutar mig för att börja käka vitaminer (brist på detta gör att håret lättare bryts)

Förlåt att jag babblar om mitt hår, jag är bara så glad att jag kan skratta istället för att gråta.
Depression är som ett par glasögon genom vilka jag betraktar världen och allt jag ser och känner färgas och tolkas genom dessa glasögon.
Det är som olika världar beroende på ens glasögon.
Som nu: det märks att depressionen mer och mer släpper tag. För några veckor sedan var håravfall ett tecken på att livet inte går att finnas i. Nu ser jag det inte så. Jag vet att jag föddes med lockar och lockigt hår är besvärlig och känsligt hår. Jag fick det genom anlag. Mer opersonlig än så blir det inte.
Bara att skratta åt. Inte liv, inte död, inte hela världen.

Nu händer det.
Jag vet att alla kan se det,
Det är markant,
För den deprimerade ett mirakel,

söndag 28 september 2014

Vägen tillbaka.

Det är inte bara här jag tystnar. Även privat, pennan mot pappret. Det är mycket ovanligt för mig, det jag gör nu: stänger ute alla ord. Jag läser inte så mycket heller. Det tog mig nästan fyra veckor att äta mig igenom 840 sidor av pytteliten text; Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij, men jag avslutade den för några dagar sedan. Jag återvände sedan till dikten, och den är balsam för mina sår. Men för det mesta läser jag inte alls. Jag stickar och lyssnar på musik/radio samtidigt, stickar när jag tittar på tv. Vartannat varv räta maskor och vartannat aviga. Jag får frågan: vad ska det bli? Det ska inte utan det är, här och nu. Jag stickar för att träna. För att blir bra på det. Och för att göra, min svårighet att hålla händerna still.

Jag är på väg nu. En månad sedan jag lades in, jag börjar röra mig ut. Det kan ta lång tid än, veckor. Men det gör mig inget, så länge var jag inte ett enda steg närmre, jag stod på blickstill och det skrämde skiten ur mig. Nu har jag börjar gå. Ett steg i taget i snigeltakt. Men för den deprimerade är det ett mirakel.