tisdag 21 oktober 2014

Gör våld.

Jag lyssnar på en skiva från my junkie days.



It's over now, I'm cold, alone
I'm just a person on my own
Nothing means a thing to me
(Nothing means a thing to me)


It's not a habit, it's cool, I feel alive
If you don't have it you're on the other side


Det gör så ont i mitt hjärta när jag hör dessa ord att jag seriöst mår illa, seriöst vill SPY.
Det måste UT UR
För allting, UT. 
Jag kan inte, jag kan inte ha detta inom mig
Kan inte! Stå ut 
Med.


Byter låt försent. 



Antalet beslut.

Så, till sist: planerar för utskrivning. Nästa vecka, it is on.
Vilken dag exakt meddelar jag läkarna imorgon, det är upp till mig.

Jag ringer soc och säger att jag nu har valt ett företag för mitt boendestöd, efter att ha läst på, ringt samtal. Jag har nu tagit mitt beslut och det känns BRA. Min biståndshandläggare säger att beslutet om beviljat boendestöd tas denna vecka eller nästa och ska godkännas, men att det nog inte blir ett problem. Jag har väntat i två månader på detta beslut.

Jag har väntar tre veckor på min handdator, Handi. Max 1 vecka kvar.


På tisdag börjar jag en behandling, gruppterapi, KBT, 13 eller så, antalet veckor. Jag är taggad upp till tänderna, pepp. Efter det tänker jag: psykodynamisk terapi. Att vilja återvända.


Jag är rädd. Rädd rädd rädd, det är OK.
Jag klappar mig på armen, lägger mig under bolltäcket, tar fram boken jag läser.

It is good.

måndag 20 oktober 2014

The patient. Be patient.

Den psykotiska patienten går omkring i korridorerna och tuggar tuggummi och utför enligt denna verkliga världen handlingar fullkomligt ologiska.

Hon pratar inte med mig längre vilket jag tycker är mycket skönt. Jag tycker inte om henne. Våra två samtal var hennes långa utläggningar om en känd artist som förföljer henne. It went on and on.

Arg blev hon på mig. Vem vet varför. Om någon stal min mobilladdare var det hon. Ingenting bara försvinner, sa personalen, den bara försvann, puts väck - allt utan bevis. Men det hela födde en oro i mig. Rädslan att bli bestulen. Att någon ska rota bland mina saker, därmed tvinga sig över gränser. Det är inte kul att lämna rummet längre och allt detta gör arg. Är det därför jag hatar henne? (Hat är en ful och ovärdig känsla - jag vet)

Den psykotiska patienten viker gardiner på något invecklat sätt och flyttar bord tre centimer dit och sedan dit, hon mumlar för sig själv och släcker samma lampor ständigt. Jag tänder lamporna två gånger under en enda timme. Tänder. Sätter jag mig i soffan. Hon blänger på mig arg men säger inte ett ord. Hon går rastlös hit och dit genom rummen efter privat karta, privat logik och tuggar tuggar tuggar frenetiskt.
Hat är en ful och ovärdig känsla.


Idag har jag köpt garn. Lånat två Neil Gaiman böcker på biblioteket (på engelska) och påbörjat min neuropsykiatriska utredning. Jag är något deppig och vill inte vara det men hittar ingen magisk knapp. Imorgon ska jag åka på dagpermissionen mellan 13:00 och 19:30. När jag tänker på det blir jag helt jävla skräckslagen - som inför varje permission till hemmet. När jag väl är på plats i min lägenhet så släpper skräcken för det mesta och jag sitter soffa, avslappnad som en trasdocka, mjuk som deg. The optimist!

Its about being your own guardian angel.

Hela tiden, varje dag, över skitsaker, idioti - jag skäms. Över allt. Konstant. Att jag beter mig dumt, fånigt, att folk tycker jag är löjlig och skrattar ihjäl sig - det är ingen hejd på allt jag skäms över. All tid jag spenderar på att skämmas. Inför människor jag inte känner, inte bryr mig om, vars åsikt på intet sätt borde spela roll och inte spelar någon roll heller - men ändå, jag skäms. Skäms och skäms och blir pyttepytte, liten, liten. Inte en centimeter ens.

Men det är slut på det nu. Jag tog beslutet och beslutet arbetar sig genom mig och är något jag övar på ständigt och får påminna mig om hela tiden. Påminnelsen är en beröring som helar.
Say after me please:
Jag bryr mig inte.
Jag bryr mig inte om vad du tänker om mig, vad du tycker om mig, hur du ser mig.
De åsikter som spelar roll för mig är åsikterna från de människor som viktiga för mig. Det är människor jag respekterar, beundrar och värdesätter. Vars åsikt jag litar på och därmed väljer att lyssna till.
Jag kommer aldrig vara bra nog åt varenda människa i hela världen, jag ska därför satsa på att vara bra nog är mig själv och endast mig själv.
Det är jag och jag framför spegeln.
Jag vägrar ge det plats. Jag vägrar sparka på mig själv.


Skam är ett slöseri av känsla.
Skuld kommer ur att du gjort fel och har dåligt samvete och därmed är skyldig någon något för att täcka upp för skadan, betala din sjuka. Till exempel be om ursäkt + en handling som följd av denna ursäkt, visa svart på vitt att du tar det på allvar. Att du vill vara bättre. Det är förändring, att växa. Det är konstruktivt.
Men skam. Skam är meningslöst och självdestruktivt, det trasat sönder människor och liv och tillför INGET.

Släpp det.

Sweet dreams are made of this.

Natten till idag drömde jag att mitt tandkött krupit upp så mycket att delar av skallbenet var blottat, det saknade skyddande hud.
Skallbenet var dessutom fyllt av hål rakt in till hjärnan. I drömmen upptäckte jag detta en morgon när jag ser mig i spegeln och ska borta tänderna. Min slutsats: detta kan jag aldrig laga.



Nu när jag försöker sova.
Jag får inte bilden av det blottade skallbenet ur huvudet.

söndag 19 oktober 2014

Jag är ledsen men det är sant.

Det kommer att ta mej år att hitta ut genom den här labyrinten.



Ulf Lundell.
Bok: Kärlekens Ljus

En inlägg om när ångest tar slut.

Jag har lidit av ångest i så många år men jag har aldrig med ord kunnat förklara känslan. Allt jag har är att det är den mest fruktansvärda känslan, den mest brutala smärtan - men allt det där är luddigt och bättre har jag aldrig kunnat. Vad har då andra människor för chans att förstå? Dom har ingen chans och missförstånd kan lätt ske.

Någon sa: man måste ha känt det för att förstå.
Kanske är det så. Det är kanske en känsla ordlös.


Det är kväll och ångesten kommer och smyger sig upp och tar stryptag.
Jag tänker:
1, jag känner aldrig så här länge. Jag har inte länge denna ångest som jag när jag lades in för 2 månader sedan hade KONSTANT. Ja! Jag grät från morgon till kväll, hela dagar. Hade så ont.

2, frånvaron av ångest är precis så underbar, himlastormande som jag går omkring och tror. Ångesten är precis så fruktansvärd, det märker jag ju nu. Min konstanta tacksamhet över frånvaron av ångest, en tacksamhet så enorm att jag vill sjunga, dansa, gråta - den är helt korrekt.


Den är helt korrekt. Efter en dusch börjar det jobbiga försvinna något, lite i taget, bara en liten knut kvar.
Jag har kommit långt sedan jag lades in tänker jag. Längre än jag fattar. Denna vecka som kommer och sedan nästa och veckan därpå - redo att skrivas ut?

Pray God.