torsdag 24 juli 2014

Vemod x 2

Idag är begravningen i Malmö. Jag är här. Beslutet som togs redan för veckor sedan, därför är jag här och inte där. Men jag ställer mig inte utanför, jag skräddarsyr. Jag kommer åka till en minneslund här i Stockhholm på en mycket vacker kyrkogård, jag kommer åka dit med min man och lägga en blomma och ta farväl.

Musiken jag lyssnar på idag är dessa två. Olycklig kärlek hit och dit, det är vemodet som talar till mig. Det är vemodet jag hör.





Dock är Adeles liveframträdande i denna video rätt svag och utan känsla. Är hon alltid så live? Det är på hennes skiva jag alltid hör denna låt, en skiva jag lyssnat en hel del på. Där är denna låt cementtung av känsla i varje ord hon sjunger. Jag orkar inte leta och leta på youtube efter någon bättre version om det nu finns. Jag skulle gjort det i vanliga fall men idag orkar jag verkligen inte. 

Koma.

På natten drömmer jag att jag befinner mig i skogar (ja, dom är flera). Där rör jag mig och är ensam. Jag skriker efter min man och blir upptäckt av främlingar och måste springa snabbt snabbt för att inte bli dödad. Hela sista delen av drömmen är samma refräng om och om igen. Det är en refräng som är en riktig låt i verkligheten, den går:

A pill to make you numb
A pill to make you dumb
A pill to make you anybody else
But all the drugs in this world won't save her from herself

Om och om igen denna slinga av musik och text. Jag har inte tänkt på denna låt och inte lyssnat på den på evigheter.
Det hela är så märkligt. Och ändå. Logiken drömmarna ändå alltid har.



När det är dag sitter jag i solhatt på fältet och smörjer in mig med solskyddsfaktor 50 och låter solen värma det iskalla i mig. Jag köpte vattenmelon och går hem från Husby Centrum med den och klockan är över åtta på kvällen och ändå är det så varmt.



Allt annat är bara rivandet i sår.
Loops.

tisdag 22 juli 2014

I won't let you fall apart.

Som jag gråtit denna sommaren, helt absurt. Kris efter kris, ständig kris. Gråtit har jag för att det gjort så fansansfullt ont att vara vid liv. Jag tror aldrig det varit så här extremt förut, just med grårandet. Det krävs en hel del för att jag ska bryta ihop så att jag gråter, det är inte alls normalt för mig. Nu har det varit vardag.

Vi människor och våra frågor. Det är frågorna som drivit mänskligheten framåt, vår strävan att få svar. Det är nyttigt på många sätt. Men vissa gånger tror jag ändå att det är bäst att låta bli. Som i mitt fall. Hela sommaren då jag gråtit dag efter dag och ibland så extremt som tre fyra gånger på en dag (ej överdrift), och allt jag tänkt om och om igen: det kan väll inte vara meningen att det ska vara såhär? Det kan väl inte vara meningen att livet ska göra så jävla ont? Vad är då poängen?

Det bränner till. Frågan är ständigt aktuell. Vad är meningen med lidande? Och om det är meningslöst, hur orkar man leva med det dag efter dag? Hur motiverar man sig att inte ge upp?

Livsfarligt. Men det är vad jag tänker. Många gånger är det ENDAST vad jag tänker. Och vem kan förebrå mig? Vad är det för mening med mitt liv om allt jag gör är att gråta hela dagarna och är handikappad av min smärta och lider fruktansvärt? Dag efter dag? För vems skull lever man då?

För hoppet om en bättre liv. Stunder av absolut skönhet. Lycka om än i glimtar. Myntet har alltid två sidor. Ont/gott.
& på gott och ont.


Bara en sådan sak som att komma hem och mötas av min man och krama om honom länge. Den kärleken. Jag är övertygad om att en kärlek som denna finner man max 1 gång per liv och det är om man har tur. Jag har haft tur.

Att livet kan innehålla extrem lycka och extrem sorg samtidigt. Jag fattar inte hur det ens får plats. Blows my mind.

söndag 20 juli 2014

På 1800-talet sa dom som det var.


Idioten - Fjodor Dostojevskij 

Gränserna man drar.

Jag klär i solbrännan. Jag vill flytta ifrån Sverige, bo någonstans där det alltid är varmt. Värmen gör mig så glad. Jag är svältfödd på den, som att jag frusit fruktansvärt i åratal.
Bara ben, nakna fötter i ballerinaskor, solkrämerna jag smörjde mig vid varje gång jag exponerar huden för sol och igen efter fyra timmar och så vidare. Varje gäng jag går ut, huden lämnar jag aldrig oskyddad. 

För första gången i mitt liv kommer jag åka tåg i första klass, snabbtåg. Ibland är det uppochner allt, och första klass blir det billiga alternativt. Men billigt, visst, det kan man knappast säga att det är. 
Jag kommer hem imorgon. Jag tog tag i mig själv, förkortade denna vistelse.

Skakar av mig skuld. Gränser drar jag för att inte försvinna i skulden och hatet och den där känslan att jag bara skadar. Det är först och främst mig själv jag måste vara trogen mot och ge företräde. Och gör jag det har jag gjort gott. Allt har pris mer eller mindre, jag släpper skulden. Annars blir man tokig tillslut, det äter upp allt vackert stabilt sunt - all självrespekt.

Det var en som fick mig att förstå detta. Han känner mig för han känner sig själv.
I pledge allegiance to my dad
For teaching me everything he knows

lördag 19 juli 2014

The Downward Spiral.


problems do have solutions you know
a lifetime of fucking things up fixed

everything's blue

the deepest shade
the deepest shade


the deepest shade of mushroom blue




När det är som det är.
När jag inte kan med ett ord kan skriva vad jag känner för då kommer jag förlora fattningen, den allra sista kontrollen och gråta gråta och jag vet ju hur det blir då.

Allt jag inte kan vara.

Find a friend in whom you can confide 
Julien, you're a slow motion suicide

Jag vet inte vad som är verkligt.

Vissa saker vill man inte skriva. Ännu mindre känna. För exakt 24 timmar sedan satte jag i bäddsoffan och åt saltlakris. Jag skrev i min anteckningsbok och jag vågade inte skriva rakt ut allt jag känner och tänker och tycker så jag skrev i kod. Jag skrev utan att skriva. Jag tänkte att jag visste att jag om säkert redan en månad inte skulle förstå ett dugg. Jag var för smart för mig själv men grejen var inte heller nödvändigtvis att bli förstådd utan snarare den absoluta trösten det gav mig att forma ord med min reservoarpenna som raspar mot pappret så där vackert med sin vassa spets; för första gången under hela dagen kände jag mjukhet, lugn och ro, jag var svältfödd på detta, jag behövde detta mer än något, jag värkte efter det hela jag.

Egentligen borde jag ta mig hem helst imorgon istället för onsdag. Men jag kommer inte göra det.