lördag 27 augusti 2016

Lördag uppifrån.



Btw: den rosa tröjan på bilden har jag stickat helt SJÄLV. 

Det var en gång...



Jag är besatt av denna låt. Jag är besatt av denna musikvideo. Jag lyssnar på låten varje dag, många gånger. Jag tittar på videon inte lika ofta, någon gång ibland, kanske per vecka? Jag är besatt. Det är det bästa på länge.

Speciellt älskar jag meningarna:

I know it's corny bitches you wish you could unfollow
I know it's corny niggas you wish you could unswallow

You tried to play nice, everybody just took advantage
You left your fridge open, somebody just took a sandwich

I said baby what if you was clubbin'
Thuggin', hustlin' before you met your husband?


När han sjunger detta tänker jag på mig själv. Jag känner igen mig. Jag ser mig som genom en kameralins, utifrån. Vad jag ser är: allt det där som var, alla år, before you met your husband, liksom hur ska jag tvätta allt det där av och bort och låta det försvinna ner i avloppet för alltid, för alltid, skära bort, skära av, inga fantomsmärtor bara: and they lived happily ever after...

Vansinnet.

Igår bröt jag ihop. Ordentligt. Verkligen HELA VÄRLDEN RÄMNAR. Jag besparar er detaljerna, jag lovar er: ni vill inte veta hur extremt jag kan bryta ihop. Ni vill inte veta vidden. Fuck me, jag vill inte veta vidden. Jag förskonar dom som förskonas kan.

Visst var det hösten. Jag tänkte att det var kört. Bara resa sig upp, åka in till akuten. Problemet när man är så dålig är att man inte fysiskt KAN ta sig till någon akut, man vägrar också lägga 500kr på taxi till S:t Görans. Dessutom ville jag inte till sjukhuset. Jag ville bara att helvetet skulle sluta. Jag ville bara att det skulle sluta.


Min man är van. Det gör mig ledsen men han ÄR van. Han har sett detta miljontals gånger. Vi har spenderat 11 år tillsammans och han har sett mig sådan här otaliga gånger varje månad, nästa varje vecka, av dessa 11 år. Han tar det bättre än jag gör. När det brinner i mig av vansinne och jag tror det ska ha ihjäl mig.

Min man bäddade ner mig i sängen, gav mig medicin, satte på en film. Från den punkten hittade jag så sakta min väg tillbaka.

fredag 26 augusti 2016

En stad av vatten.




När utsikten är tacksam & bilderna lätta att ta.

Sömnen.

Jag vill inte sova. Jag vill sticka, titta på Criminal Minds, läsa, spela Tv-spel, äta en macka, lyssna på KanyeWestLanaDelRey; jag vill skriva, jag vill göra läsk i vår sodastreamer, Coca-Cola helst. Jag VILL inte sova. Jag KAN inte sova. Fastän dagen varit fruktansvärd. Fastän. Eller på grund av? Liksom: vad väntar härnäst? Kanske mardrömmar. Det måste vara mardrömmar.

torsdag 25 augusti 2016

Ingen ordning på hennes papper.

Mitt liv är inte i ordning, det är i koas. Sak på sak läggs till en lista som bara blir längre och längre, som jag aldrig lyckas beta av, aldrig lyckas komma särskilt långt med alls. Den växer och växer och jag drunknar och drunknar. Vet liksom inte hur jag ska tänka, när jag då desperat famlar efter en lösning vilken som helst. Jag vet inte hur eller vart jag ska angripa ifrån, har ingen aning, det bara snurrar och mina händer fylls med fler och fler bollar och jag tappar dom. Jag tappar ju dom allihop.



Saker jag funderar på: pengar. Vad lägger jag mina pengar på? De pengar jag kan spendera fritt, utöver alla basala utgifter, vad lägger jag mina pengar på?
Jag lägger mina pengar på två saker. 1, böcker. 2, skönhetsartiklar. (Alltså krämer, smink, hårprodukter, ansiktsmasker osv) Det förstnämnda är självklart för alla som känner mig. Men nummer två är inte lika självklart. För någon. Ens för mig. När det slog mig blev jag först förvånad men sen så tänkte jag: naturligtvis. Naturligtvis. Men varför blev det så och när. Varför bryr sig. If it ain't broke.



Klockan är 20:46 och det är becksvart ute.

The fall.

onsdag 24 augusti 2016

Turn off your iPhone.

Jag tänker. När jag byter om till pyjamas, tar medicin, tvättar av sminket, betraktar mig i spegeln, så tänker jag. Jag tänker över hur motsägelsefull en människa är. Som att jag tex lätt och ofta kan lägga upp en bild av mitt osminkade ansikte på Instagram, eller här, men att jag aldrig, aldrig någonsin skulle KUNNA komma till min sysselsättning eller träffa en vän utan smink. Det finns inte. Det är som att komma i pyjamas, utan att ha borstat tänderna; otänkbart. Men visst är det märkligt? Då internet har en bredare vidd, en oändlig vidd dessutom eftersom alla mina konton är öppna för kleta och pleti, hur sortera in detta i huvudet.

Jo. Såhär är det: denna blogg, precis som mitt instagram-konto är och förblir ett fönster in i min värld. Ett fönster att kika in i. Det är aldrig dörren. Dörren öppnar jag aldrig. Jag är öppen, men jag är stängd. Det är ett fönster. Det är endast ett fönster.

En lägenhet upplyst i kontrast mot skymningen utanför och därinne rör sig en människa. Rörelsemönster dokumenterade, nedskrivna, fotograferade. Men även jag måste förstå och acceptera det avstånd som existerar.

Att vara exponerad och anonym samtidigt, paradoxen född ur tidsåldern med namn INTERNET.