fredag 9 december 2016

Shadowplay.


In the shadowplay acting out your own death knowing no more.

lördag 3 december 2016

En annan människa väl.

Min farmor är superduktiga på att måla och har varit det så länge jag kan minnas. Ett av många bevis är de ikoner jag äger som hon har målat till mig, jag värdesätter dom högt. En annan sak hon har målat har hängt med mig så länge jag kan minnas och det är en tavla som hänger hos min far. Jag har för mig att min farmor målade en sådan tavla var till sina tre barn, men är ej säker. En sak jag dock vet är att denna tavla har jag hemma hos min far, i hans olika bostäder genom åren, alltid alltid beundrat och betraktat och mer än så: denna tavla har blivit en måttstock i mitt liv. En del av arvet.

Tavlan är helt i svart och föreställer (enligt min tolkning) en plats som kriget härjat till småbitar. Framför denna bild av en plats som är så fullständigt sönderslagen och utplånad står två stycken, möjligen två barn och betraktar denna förödelse. Det står även några diktrader i hörnen, med min farmors handstil kan vi läsa raderna jag kan utantill och alltid bär med mig: "Jorden kan du inte göra om/ stilla din häftiga själ/ endast en sak kan du göra/ en annan människa väl". Dessa rader som Stig Dagerman skrivit. Detta är rader som lyser upp mitt liv, som jag försöker leva efter. Denna tavla har alltid hängt på väggen. Oavsett var. Den har varit närvarande. Lika närvarande som dessa grundliga värderingar om mänskligt värde som jag växte upp med. Och jag tänker på detta. Jag tänker på detta idag....

....för jag ville verkligen inte. För jag är så trött. För jag har ett stort sår på hälen och när jag gick till Husby C gjorde det så ont att jag gick konstigt, ja helt enkelt haltade. Jag ville inte gå ut. Jag orkade inte gå ut. Men någon behövde mig. Det var min svärmor som behövde medicin. Som inte mådde bra. Och jag visste att för att vara människa, måste man ibland lägga sig själv åt sidan. Att jag är inte människa om jag struntar i någon som är utsatt. Jag är inte människa om jag låter min egen vad-det-nu-är alltid gå i förväg. Så jag gick ut, jag hämtade hennes medicin till henne och lättnaden hon visade när hon fick medicinen i handen var allt jag behövde. För jorden kan jag inte göra om. Jag måste stilla min häftiga själ. Det finns bara en enda sak jag kan göra, en annan människa väl.
Och den är det största.

För annars är jag inte människa. Om jag inte ger bort min växel till en tiggande rumänsk kvinna varje gång jag har växel så är jag inte människa. Jag är faktisk inte det. Bryr jag mig bara om mig själv är jag inte människa. Jag kan inte göra om världen, men jag kan göra det lilla. Detta lilla spelar roll. Detta lilla är allt. Ja faktiskt, det är ALLT. Det gör ALL skillnad.  Ett leende, ett vänligt ord, en handling, ett bekräftande av att Jag Ser Dig.  Sådant räddar livet på människor. Sådant har räddat livet på mig.  Detta är något jag lärde mig. Detta är något jag ska lära mina barn, om jag får några. För detta är det största och det viktigaste.

Liksom: var den människa du vill vara. Även om den innebär en smalare väg. Speciellt då.

BRIST.

Vi vill alla ha det där lättbegripliga. Jag tror det var därför jag gick till VC. En del av mig, en mycket stor del önskade att vad jag känner skulle kunna avläsas ur blodprov och lika lätt botas, med kosttillskott låt oss säga D-vitamin. En vitamin som var ett mirakel för mig en gång förut. Eller varför inte säga järn. Järn. Eller vad fan som helst. Jag var ansvarsfull som gick till VC. Min psyk-kontakt sa det. Min husläkare också. Och min husläkare slog på stora trumman och jag fick lämna åtta rör blod. Som visade: inget. Som visade: alla värden är perfekta. Hon ringde dagen efter redan med resultatet och allt jag kunde tänka var: Fuck.

Missförstå mig inte: naturligtvis vill jag inte vara sjuk, ha en brist, whatever. Men det vore det lättaste just nu. För med tanke på hur jag mår. Så hade jag tagit vitamintillskott som en fix alla dagar. Jag har varit dålig i fyra veckor snart. Eller mer till och med. Jag orkar inget. Jag mår skit. Jag vet nu att problemet inte är fysiskt. Jag vet nu att jag har en fullblown depression med allt det innebär. Jag vet nu att vitaminer gör fuck-all. Att visst är det mörkret som påverkar mig, för första gången i mitt liv, men att d-vitaminet inte skulle bita ett dugg, inte mer än vad det redan gör. Att det inte finns någon quick-fix på detta. Att det bara är att tugga sig igenom och hoppas att det ger med sig så fort som möjligt.

Och tills dess försöka göra det bästa utav. Även och speciellt när det inte går.

fredag 2 december 2016

MINA TRE MEST AVGÖRANDE ÖGONBLICK ÄN SÅ LÄNGE:

Ögonblick 1: Första gången jag träffade min man. Vi hade bara pratat på internet tidigare, under cirka ett år. Vi var 17 år och bodde i olika städer och var enbart vänner. När jag fick ett ärende till Stockholm (en stad jag aldrig besökte) så passade vi på att ta en fika. Vi bestämde oss för att ses vid sergels torg. Jag var så nervös! Och jag gick vilse, irrade omkring, men hittade fram till slut. Jag visste inte hur hans såg ut för han hade aldrig skickat en bild. Jag visste bara att jag skulle träffa någon, någon jag redan tyckte om men ändå inte kände. Då såg jag en kille stå där och le mot mig. Det leendet. Det leendet. Någonting i universum klickade till. Ingenting skulle någonsin bli sig likt igen. (Men det tog ytterligare 1 år innan vi blev tillsammans)

Ögonblick 2: Första gången jag träffade min hund. Min Samy trillade in i vårt liv av en ren slump, som vore det helt enkelt meningen, eller hur ska man förklara en sådan tur? Samy är en omplaceringshund men var endast 4 månader när vi fick henne. Ägaren var alldeles för ung och hade tagit sig vatten över huvudet. Men alla papper och vaccinationer var i sin ordning. Av någon anledning föll allting bara på plats. Min man åkte för att hämta Samy och jag passade på att ta en sista runda i lägenheten för att vara säker på att det var 100% valpsäkert. Det var det. Så jag gick till Husby C för att möta upp min man och denna lilla hund. Jag satte mig på bänken mittemot tunnelbanan och väntande. Strax kom dom. Min man och världens vackraste finaste hundis som sprang fram till mig som om hon alltid hänt mig, och hälsade på mig med en självklarhet. Det förtroendet hon i den stunden gav mig kommer ja göra mitt yttersta för att aldrig aldrig svika. Jag visste på en gång ingenting skulle någonsin bli likt igen. Mitt liv var fullständigt och fundamametalt förändrat. Från den stunden för för alltid.


Ögonblick 3: Har ännu inte skett. 

onsdag 23 november 2016

What vegans eat

Jag kommer inte längre ihåg exakt vilken månad, vilket år, som jag första gången fick tanken att jag ville sluta äta kött. Fick insikten att enligt min övertygelse var det fel att äta kött. Helt enkelt FEL. Jag minns inte när det var. Jag vet att jag slutade med kött typ 2011 och åt pasta och sås i 4 veckor, fick näringsbrist, sprang till pizzerian och hävde i mig en vesuvio. Och därefter gav jag upp mina försök. Jag åt kött och jag åt kött och jag åt kött för det var enklast att äta kött och det krävde mindre att äta kött. Men trots detta åt jag med åren mindre och mindre kött. För min sanna övertygelse var att det var fel. Att enligt mig och min världsbild så var det enbart fel och ingenting mer, ingen förmildrade omständighet. Att då ändå äta kött, att tvinga sig i tuggorna, att tugga tugga tugga svälja och så igen och igen varje dag, varför gjorde jag det? Att oftare och oftare inte kunna, tänka det är ett lik där, det är en varelse; att gapa och tugga och tugga ändå, jag fixade det inte.

Allt började under perioder då jag mådde psykiskt sämre. Då kunde jag inte äta kött alls. När jag mådde bättre kunde jag. Och gjorde. Men jag blev tröttare och tröttare. För att inte leva efter min överygelse. Sen fick vi Samy. Detta fantastiska lillastora djur som är min hund. Och ögonen på mig gick ihop ännu mer. För Samy ÄR ett djur, men jag älskar henne som ett barn. Med en skiva skinka på mackan kunde jag känna - jag kan lika gärna äta Samy. Var fanns skillnaden? Jag hittade ingen skillnad för jag visste att den inte existerar. Att det är skillnad som vi skapat, en skillnad som egentligen inte finns. & jag kapitulerade. Till slut. Efter alla dessa år. Bara öppnade jag mig upp för det som är jag och tillät det att verka inom mig och i hela min värld. Jag blev vegan. Detta var för 3 veckor sedan.

Vegan, sa människor. Varför vegan? Varför utesluta mjölk och ägg OCKSÅ? Är det inte att göra det lite svårt för sig? Jag svarade med sanning. Jag sa: jag ser faktiskt ingen skillnad på kött och ägg och mjölk. Alltihop är utnyttjande, lidanden, vilket ord du än vill använda. Det är fel. Jag kommer inte runt det. Dessutom: ska man göra något så kan man lika gärna göra det ordentligt.


Det ironiska är: att vara vegan är enkelt. Det är enklare för mig att vara vegan än att äta kött. Som vegan mår jag bättre rent fysisk.  Som vegan inser jag att allt kött och mjölk och ägg går att komma runt, och de smidigt till och med. Som vegan saknar jag inget. Allt finns. Internet är fantastiskt för en nybliven vegan. Kokböcker äger jag mängder av. Upptäckter som tex affärer med endast vegansk mat.

Jag trodde att det var svårt att vara vegan. Att det var omöjligt. Därför blev jag det aldrig. Jag trodde att alternativet till kött var pasta och sås i fyra veckor. Aldrig trodde jag att jag skulle sitta på Kista Galleria och äta vegansk sushi som smakade himmelskt och att jag aldrig skulle mått bättre fysiskt, att maten fanns i oändlighet, bara fantasi satte gränsen. Inte visste jag hur enkelt det skulle vara att säga nej till mjölkchoklad och istället köpa vegansk choklad. Att jag faktiskt inte behöver anstränga mig alls. Att med rent samvete lever jag mer uppriktigt och alla orosmoment enbart var x antal fan på x antal väggar. Jag rekommenderar det till alla men skulle aldrig drömma om att övertala någon. Min man äter fortfarande kött. Det är inget problem.

måndag 21 november 2016

Skolkar.

Jag skolkar. (I skolan lärde jag mig att skolk ses som tid som slösas på strunt, alltså som tid som man bara förspiller, när verkligheten är precis tvärtom. I skolan lärde jag mig mest om livet de timmar jag skolkade och inte tvärtom). Ikväll skolkar jag från min to-do lista. Jag är så sinnesjukt trött att jag till och med bokade en tid med vårdcentralen. Jag är så sinnesjukt trött att jag inte orkar göra middag. Jag sover och sover och sover och när jag inte sover vill jag sova eller vill något som i alla fall inte är verklighet; dvs vill ha någon form av sinnesfrid, men icke.

Ikväll läser jag. I timmar. Istället för allt. I flanellpjamas med balkongdörren öppen ligger jag i min gråa soffa och läser ut en tummad pocketbok, tjock jävel på över 800 sidor. Sedan börjar jag på en ny. Dessa senaste tre böcker jag börjat på, två avslutat, är av samma författare. Jag ville verkligen hänge mig. Det är Jonathan Franzen. Han är perfekt för mig just nu. Hans prosa är precis det jag behöver. Jag lade ett tag upp bilder på Instagram av olika platser där jag "hade tagit med mig" Jonathan Franzen. Bildtexterna kunde lyda: "Jag är på Espresso House med Jonathan Franzen" eller "Här är jag och Jonathan Franzen på Hall of Scandinavia" och på bilderna var pocketboken då, mot bakgrund av platsen. Jag tyckte detta var himla roligt men var nog den enda som uppskattade dessa bilder. Var nog den enda som såg deras GENIALTIET. Flest likes får jag på bilder där jag ler. Figure that. (Jag ler oftast inte på bild för jag är så jävla svår)

Så, skolk alltså. Och ett schema för jävla fyllt. Mörkret kommer åt mig och jag vattnar inte ens blommorna. Lösningen är skolk. Lösningen har alltid varit skolk. Det må ge mig IG (ja jag är så gammal) men det ger även något annat, något utan motsättning, något som är själva essensen av vad som hållit mig vid liv genom åren. & det är vi mycket glada för. Så: hail to the king baby.

tisdag 15 november 2016

Saker jag önskar jag aldrig hade trott på.

1, Du kan vara Vem Du Vill

2, Du kan få Allt

3, Du fixar det - bara Du Vill


Och såklart mina egna hemmasnickade versioner.
Typ:

Coca-Cola (röd) är fullgod som enda näringskälla under en hel dag. Sanningen är att Coca-Cola (röd) faktiskt innehåller en hel tallriksmodell, eller till och med en månadsmodell av en tallriksmodell. När du dricker Coca-Cola (röd) behöver du helt enkelt inte äta. Du är fullständigt och helt och hållet CONTENT. 




Sådant trams. Jag struntar fullständigt i det framöver.