tisdag 25 november 2014

När Kanye rappar om rasism; ingen är lika vass. Klar som fucklng kristall.

I wear my heart on the sleeve
I know that we the new slaves
I see the blood on the leaves
I see the blood on the leaves
I see the blood on the leave
I know that we the new slaves
I see the blood on the leaves

They throwin' hate at me
Want me to stay at ease
Fuck you and your corporation
Y'all niggas can't control me
I know that we the new slaves
I know that we the new slaves
I'm 'bout to wild the fuck out
I'm goin' Bobby Boucher
I know that pussy ain't free
You niggas pussy, ain't me
Y'all throwin' contracts at me
You know that niggas can't read
Throw 'em some Maybach keys
Fuck it, c'est la vie

I know that we the new slaves
Y'all niggas can't fuck with me
Y'all niggas can't fuck with 'Ye
Y'all niggas can't fuck with 'Ye

I'll move my family out the country
So you can't see where I stay
So go and grab the reporters
So I can smash their recorders
See they'll confuse us with some bullshit
Like the New World Order
Meanwhile the DEA
Teamed up with the CCA
They tryna lock niggas up
They tryna make new slaves
See that's that privately owned prison
Get your piece today

They prolly all in the Hamptons
Braggin' 'bout what they made
Fuck you and your Hampton house
I'll fuck your Hampton spouse
Came on her Hampton blouse
And in her Hampton mouth

Y'all 'bout to turn shit up
I'm 'bout to tear shit down
I'm 'bout to air shit out

Now what the fuck they gon' say now?

söndag 23 november 2014

In sickness and in health, until death do us part.

Det är söndag visst, inte lördag? Nej, för på lördagar tvättar vi i tvättstugan, vi viker tvätt och sorterar sedan in den, vi byter lakan. Igår tvättade han och jag vek och bytte, vi turas om.
När det är söndag går vi en lång promenad på fältet och har familjemöte/planerar veckan som kommer. Pratar ihop oss. Tar beslut.
Det är söndag, ja. Jag vaknade av tre väckarklockor klockan 09. Glad.

Det är vardagsrum. Det är i soffan, här&nu. Jag läser, han läser. Jag har filt om mig, inte han. Ljuset silas genom fönster, ett grått mörkt ljus. Men ändå: ljus, det är skönhet. Det är så vackert allt, helt av sig självt. Det är stillhet, det är musik. Det är:

I won't let you fall apart.



lördag 22 november 2014

Vrid nacken av ditt mörker.

Mitt mål med mina dagar kan inte vara att alltid må bra. Att allt annat än välmående är katastrof och kris och sorg och misslyckande. Det kan inte vara målet eftersom en människa ALDRIG ständigt bra. Särskilt inte en människa som jag.
Jag kommer ofta, ofta, mycket ofta och allra MEST må annat än bra. Jag kommer känna känslor i alla nyanser och variationer och är då målet att må bra kommer jag att ständigt att misslyckas.

Att ständigt misslyckas med något blir ett pågående problem som förgiftar tillvaron med negativ energi, smärta, sorg. Sådant definierar tillslut ens hela person.
Det biter tag i sin egen sig svans, denna spiral som skapas av ständig misslyckande. Det förstör dagar, hela livet mitt; det förstör en människa.

Målet kan tex istället vara att varje dag hitta i alla fall ETT ENDA korn av skönhet. Det kan jag fixa. Det kan jag uppnå.
Att må bra varje dag kan jag inte.

onsdag 19 november 2014

Love yourself.

Just detta träningspass slutar alltid med nedvarvning, chi-gong/yoga-liknade rörelser och avslappning. Steg för steg varvar vi ner. Den allra sista stunden då man ligger på mattan och bara  andas är bäst. Inte för att jag är utmattad efter träningspasset vilket jag såklart är, men vid denna punkt är jag ofta piggare än när jag kom dit. Jag älskar denna stund för den underbara underbara känsla jag känner i kroppen. Jag mår så bra. Kroppen jublar. Jag jublar. I denna känsla vill jag finnas, jag vill inte lämna den, vill inte.
Jag måste och går ut i kylan, jag äter banan på en gång som man ska och dricker mängder av vatten. Vägen hem tar tio minuter och jag går med min krigsmusik i öronen. Ut ur overkligheten har jag stigit. Hela dagen har jag varit befriad, jag är klar i huvudet igen. På plats här i denna verklighet. Så är det. Det kommer, det går över. Varför är ofta oklart. Men det är så det alltid varit. 

Massive Attack och The Sandman, jag bygger en koja i sängen. Det är en bra kväll. Min man är för snäll, han går till ICA för att köpa saltlakrits till mig. Det är kväll natt och dag imorgon och sen några dagar utan tider att passa, äntligen. Det är en ständig återhämtning. Det är en ständig vila. För att ens ha en chans att klara något måste jag vila. Vila mycket. Tiden räcker inte. Så mycket misslyckas jag med att göra, så mycket blir inte gjort och dagarna går och allt bara snurrar. Vad jag kan göra är vad jag gör, mer kan jag inte. Så. Med det: lämna mig själv ifred.


Förändring i mönster, beteende. Lösningsfokus, resultat.
Allt som allt blir det ändå bättre än vad jag ger mig själv cred för.

I will love you.

Kanske skakar jag av mig sjukdom under gruppterapi då jag är konstant frånvarande och uppfylld av; jag kan inte existera bland människor, inte i ett sådant tillstånd. Mellan mig och omvärlden en tjock vägg av overklighet och andra villkor. Jag vet att det alltid märks. Att jag avslöjar mig oavsett val av ord.

Men när det sedan är kväll... Han är fan det bästa som finns. Vi skrattar tills vi gråter. Vi skrattar åt tv-serier men mest åt oss själva och varandra. Vi fjantar oss, vi flamsar och tramsar, det är fullkomligt ljuvligt! -
Det är heaven is a place on earth with you. 

Imorgon neuropsyk-utredning. Gått igenom Aspeger-boken och har 20 sidor i anteckningar (ja, faktiskt exakt 20 sidor)
Jag går alltid in hårt. Överdrivet och avvikande och extremt, jag kan ogilla sådana sidor och liknande. Men kanske borde jag inte se det som något dåligt.
Min man säger att jag är inspirerande. Han säger att jag är cool.

måndag 17 november 2014

Ljudet av ett tåg som passerar.

Kommer jag en dag att se tillbaka på dessa månader och tänka: varför hade jag inte vett att vara lycklig?
För det är vad jag tänker när jag ser tillbaka på hur mitt liv varit senare åren, Jag ser guld. Jag ser att jag hade så mycket anledningar att vara glad. Men jag uppskattade aldrig saker som jag borde. Jag har alltid varit så fixerad vid problem. Då som nu. Vad jag minns när jag ser tillbaka är inte alla triviala och futtiga problem, det som i längden inte betyder ett skit. Med det är för sent att se det nu.

Det är oförlåtligt.

Perfekt text.

När text är PERFEKT, hur ska jag egentligen kunna förklara för någon annan den känsla jag får i kroppen av sådan text? Det är a big big bigger high. Det är svårt att förklara varför vissa meningar är perfekta och andra bara beigea och mediokra; jag har ofta svårt att definiera skillnaderna så att andra förstår. Jag saknar ord för det, löjligt nog. Det är är någonting med melodin. Känslan. Olika ord och olika känslor, olika melodislingor. Hårt eller mjukt. Det rena eller när det skär sig falskt.
Som att lägga puzzel. När det blir rätt. Klockrent. Eller som denna text jag skrivit nu: att gå vilse bland ord och vira in sig och aldrig någonsin komma ur igen. Stammande.

Ett exempel på perfekt text:
(i detta fallet låttext)

So I want to kill this waitress
She's worked here a year
Longer than I

If I did it fast
You know thats an act of kindness

But I believe in peace
I believe in peace, bitch.


Det är mer än vackert, Tori Amos har fångat vad det är att vara mänsklig i sin renaste form. Som många andra formar: så fult. Så fula känslor har vi, så ovärdiga. Hat är ovärdigt och det är grundläggande. Bara temat i sig är underbart. Men sedan också orden. Enkla meningar, dom är sprängfyllda och mycket väl valda, men hon slösar inte ett enda ord. Hon lägger fram känslan utan tillägg och avskalad. Därmed så slagkraftigt, så starkt.

Som en annan vers:

Boys all think 
She's living kindness
Ask a fellow waitress


Det är för bra.