måndag 31 augusti 2015

Att läsa klassiker.

Någonting som ständigt gör mig sur är hur jag hela tiden känner att jag behöver ursäkta vad jag läser. Ja, jag läser stora klassiska verk, jag läser alla slags böcker men visst, många av dessa är klassiker. Jag gör som alla gör: jag läser böcker som jag upplever ger mig något. Jag ÄR kräsen, jag kräver mycket av en bok och väljer böcker därefter. Som alla läsare väljer jag efter min personliga smak, big deal. 

Människor säger saker som "Du läser alltid så svåra böcker Josephine". Men vad ÄR svåra böcker? Exakt vad innebär detta begrepp? Är böckerna jag läser svåra, hur då i så fall? Uppenbarligen finner jag ett nöje i vad jag läser (gillar jag inte en bok efter 50 sidor lägger jag den ifrån mig, jag läser ALDRIG ut en bok jag inte gillar, jag ger en bok 50 sidor men inte mer. För läsa ska vara ROLIGT, är boken dålig - whats the point?). 
Uppenbarligen tycker jag inte böckerna är omöjliga. Jag tycker inte dom är svåra. Människor säger "jag läser aldrig klassiker" och jag skäms och börjar bortförklara mig. Försöker tona ner. Det känns som om mitt val av böcker besvärar människor. Som är jag en buzz-kill, en nagel i ögat. 


HÄR OCH NU SLUTAR JAG BRY MIG. 



söndag 30 augusti 2015

Insikter gällande hål, rökning & överallt ett rosa skimmer.

Det fanns en tid då jag romantiserade en period i mitt liv och gav den perioden ett rosa skimmer, på så sätt gjorde den avgörande. Jag hade ett behov och trodde på allvar att jag kunde fylla det. Jag såg ingen annat sätt, tomhet kan ju inte bli fullt, helt, läkt, utan att man faktisk fyller det? Idag vet jag att det inte fungerar så. Vissa hål kan man inte fylla. 

Ett exempel: häromdagen deltog jag i ett samtal. Två pratade om rökning. Den ena sa: du måste ersätta rökningen med något annat, något som inte är skadligt. Det är din enda chans att lyckas och jag sa nej. Nej nej nej.

Jag berättade att när jag slutade röka lämnade det ett hål i mig. Rökningen hade varit ett stort behov i 10 års tid, men det hade varit mer än så, det hade varit en hjälp för mig, en krycka och därför lämnade det ett hål i mig länge efter min sista cigg. Anledningen till att det tagit så lång tid för mig att sluta var just detta hål som vid varje försök öppnat upp sig, vars existens var svår att uthärda.

Men till min förvåning så tillslut, läkte det ihop av sig själv. Jag ersatte det aldrig. Poängen för mig var frihet, inte ett annat behov oavsett hur harmlöst. Hålet försvann bit för bit. Det tog tid och jag trodde aldrig att det skulle ske. Jag accepterade en återkommande saknad efter cigaretter och tog beslutet att inte försöka fixa det utan istället bara leva MED det. Att det fanns och det vad OK. För det gick inte att fixa. Jag fick leva runt och bredvid. Jag fick leva trots och inte låta det ta över. 



Nyss tvättade jag håret över badkarskanten och tänkte på detta. Jag tänkte på den tid i mitt liv som jag romantiserat, som en del av mig fastnat i och jag tänkte att det var lite samma sak som med cigaretterna. Det slutade ha samma makt över mig då jag insåg att ett hål är ett hål är ett hål; vissa saker sitter fast och försvinner inte.

Det är konstanta element. Det är Major Arkana. 


Lukten av cigarettrök häromdagen gjorde att det sög till i hela kroppen, ett starkt ryck, jag tänkte: åh.
Stark saknad. Stark vilja. Det händer sällan men det händer. Jag behöver inte fixa det. Behöver inte ta en cigg, behöver inte agera.


Behöver inte fylla hålen. 


Vissa fyller sig själv och andra förblir tomma. Jag kan leva med det. Jag tar hand om det. Jag förvaltar eventuella minnen och känslor på ett sätt som gör att det inte blir till ett hinder i mitt liv.




-
Jag slutade röka april 2013.

lördag 29 augusti 2015

Vindarna.

Det har blåst starkare vindar ett tag nu, men det var först igår som jag tydligt kände att nu, nu kom hösten. Det är en annan luft, en klarare, starkare. Det är ett blad som vänds, en årstid som växlar. Jag gillar hösten och rusket och mörkret, men det är ändå ett vemod i mig när jag går hem från gymet och vindarna sliter i mitt hår med en sådan kraft; det sker också en annan rörelse i mig, jag blir rörd. När det blåser är jag i Malmö. Var jag fysiskt sätt än befinner mig, jag är i Malmö.


Kunde inte låta bli att höra bitar ur ett samtal mellan två andra personer. En man pratade om människor (kvinnor) som eftersom dom är vackra därmed tror sig kunna bete sig hur som helst. Höga hästar osv. Han talade sedan ett tag om utseende och synen på sig själv och frågade kvinnan (dom var båda i min ålder) om hon tyckte att hon så bra ut och utan att tveka svarade hon: ja, det tycker jag. 
Det hela gjorde mig så glad. Det är så uppfriskande med människor som vågar visa självförtroende och inte faller in i detta klagande, självförnekande, självhatande som genomsyrar hela samhället. 

Det får mig att minnas i somras då min far sa till mig att han tyckte det var så roligt att när han gav mig en komplimang för tex ett klädesplagg så sa jag tack. Istället för att som många andra säga: nej tycker du det, verkligen, nej det håller jag inte alls med om. 
Jag sa: men varför skulle man ta på sig kläder man tycker är fula?

Vad det handlar om är att man inte får ta plats. Man ska förneka och bortförklara och ursäkta allt man är. Jag tror det lätt blir livsfarligt. Att det är så fult att "skryta" och "tro att man är något". Som när jag gick på mellanstadiet och alla hatade "divor". "Divor" var ett samlingsnamn för människor (kvinnor) som tyckte att dom var "bättre än andra". Något fulare fanns liksom inte. Det är både sexistiskt ("divor" var endast kvinnor, män kunde inte vara det) och fatalt för en tjej som blir tonåring. Hon behöver odla självförtroendet mer än något och inte motsatsen. 


Denna höst ska jag ta plats, så mycket plats jag vill och behöver; jag ska inte skämmas för mig själv och ursäkta min existens. (Nåja, jag ska försöka, försöka mitt yttersta) Jag ska fortsätta med de positiva vanor jag börjat med. På ett bra sätt förändrar mina rörelsemönster mitt liv och jag upptäcker nya baksidor, som tex  vad som händer den som rör sig bland människor mer än på åratal: förkylningar i antal. Jag som aldrig någonsin var förkyld innan. Men jag ler ändå, det hela känns så normalt. 


En dag köper jag en chock-rosa ryggsäck.

En annan dag sitter jag på serieteket och läser och framför mig brer Sergels Torg ut sig som en tavla. Det är en mycket vackert.

Jag tog en bild:


I en sådan satt jag. Gungade. Läste. Gungade. 

torsdag 27 augusti 2015

Jag & min Samy.



PUSSAS 
PUSSAS 
PUSSAS

Fler exempel.

ADHD är:

Jag glömmer viktiga saker hemma när jag går ut. Problematiskt. Måste lösa. Så jag skriver en lista på allt det jag inte ska gömma och sätter upp denna lista med häftmassa precis vid ytterdörren. Idiotsäkert?

En dag minns jag plötsligt denna lista. Då har det gått flera veckor och inte en enda av dessa dagar kom jag ihåg att den satt där. Jag såg den inte. 

Såhär är det: det är som det aldrig har hänt.

Såhär är det: att jonglera och ständigt tappa bollarna och helt glömma att dom någonsin existerat.


Jag tänker ofta hur svårt det är inte vilja skratta åt mig själv och säga: nej detta händer inte, detta kan inte vara på riktigt!

Det är parodi.

Sysselsättning 13:26

Asperger: att inte veta om en person är vänlig eller hånfull. 

Schizoaffektiv sjukdom: nära till paranoia, lätt eller extrem. 


1 människa (jag) och...
Oändliga försök till samexistens, oavsett resultat. Skit i resultat.

En sak är säker: the mark has been made.

måndag 24 augusti 2015

A healthy distrust.

Jag pratar med min syster i telefon.

Jag: ...och om någon kille någonsin rör vid dig mot din vilja, eller värre... Så slå honom. Rakt i ansiktet, så hårt du kan. Slå. Eller ännu bättre: knäa honom. Vet du hur man gör det?
Hon: ja
Jag: Bra. Knäa honom. Det är rätt åt honom.