onsdag 27 maj 2015

A kiss to make it better. (På tåget hem)

Jag behöver tänka. Jag sätter mig på SJ Snabbtåg mot Stockholm C och lyssnar på en särskild playlist och stickar med vitt vitt garn.

På Centralstationen drack jag en menlös kopp te med en bra människa mittemot mig och jag svarade ärligt på frågorna hon ställde och jag skämtade om den, min ärlighet, och hon sa nej nej det är bra.

När jag steg på tåget darrade jag i hela kroppen, hammarslag av skoningslös ångest. Jag vill inte åka hem. Jag är så rädd att hamna på sjukhuset igen, inte fixa vardagen, normalitet. Jag vill vara i Malmö. Jag vill ha min borg här. Min man. Min hund. Här. Detta är inte möjligt denna dag, en annan dag men inte denna, och jag vill inte något av detta. Jag behöver min familj. Jag har inte en chans annars, jag kan inte.

Jag sa till J: den där gröna Adidas jag gav dig, använder du den?
Han sa nä
Han sa mamma har den
Mamma sa jag älskar den, jag tränar i den
Den kostade 600 sa jag, du kan inte träna i en tröja för 600!
J sa den är sliten, inte längre värd 600
Jag sa oavsett den är mycket fin
Jag sa jag tar den tillbaka 
Till mamma sa jag köp en billig tröja och träna i

På tåget sitter jag nu i (sliten) grön adidastöja som jag saknat som jag inte borde gett bort men gjorde för jag älskar J så ord finns inte
Han tyckte den var fin
Sedan tappade han ett intresse som jag fångade upp, omfamnade. 
Detta är en cirkel som sluts


Någon ringer mig och lägger på när jag svarar.

You know
You are one of my best friends, press send 

tisdag 26 maj 2015

Sista dagen i Malmö.

Saker min syster säger:

"Dina ögonfransar är säkert 1cm långa!"

"Josephine, du har swag"


Imorgon åker jag hem, jag har därför knivar i magen. Söndertrasad. Tiden räcker aldrig, jag vill bli kvar i denna stad. Men jag kan inte flytta hit. Inte nu, senare, men inte nu, och nuet, jag kan inte bära det. 


Jag ska skriva ner allt allt allt i min dagbok. Varje känsla, tanke, allt jag sett hört observerat, jag ska skriva ner allt och skydda det mellan pärmar.
Detta behov att dokumentera, vad är det, jag har frågat mig själv; vad består det i.
Det finns inget svar på den frågan, är vad jag kommer fram till, vissa är på detta sätt med detta behov, andra inte. Frågor som jag kan besvara är få, jag har vad jag har, dessa människor runt mig som jag älskar, att se J vara mjuk och le sådär varmt (han äger då hela världen) och se henne och veta att därinne växer ännu ett litet liv.

Eller en bror som sitter mittemot mig och inger en sådan respekt. Han tar platsen med en sådan sjävklarhet och jag tänker nej, man kan inte göra det bättre  & ja, man ska göra precis så och jag känner stolthet fastän detta inte är något jag på något sätt gett honom eller fått honom till; jag känner stolthet för att han är så jävla cool.

När jag blev vuxen blev mina föräldrar inte bara föräldrar utan mest av allt människor och det chockerade mig först men det är vackrare så, det är en ynnest att få känna dom som människor. Se bortom en tonårings svart eller vitt, se nyanserna. Mänskligheten i dom. Kärleken kommer fram i mig av rätt anledningar. Jag älskar dom för allt dom är och allt dom inte är. Ja, det gör mig mycket glad att få tiden, samtalen, ögonblick med dom. Det är att finna en skatt. En vackraste skatt. 

lördag 23 maj 2015

I was here.


Att mötas och skiljas.

Jag har ingen aning vad jag ska skriva här. Jag skriver lite mer för hand, det är därmed saker för privata för denna blogg.  Svårt med nyanser.

Jag är i Malmö. Sover i min systers rum. Röda väggar. 

Vi ska åka till havet idag.

Det är en hård knut i mig när jag tänker på att jag måste skiljas åt. Måste ta steg bort igen. Jag tänker på detta och förstår inte hur jag ska kunna. Det eller något. 


Ett tag var det gott. Detta gjorde mig gott. Det gör mig gott, det är livet, livet som skär sönder det för mig.

tisdag 19 maj 2015

Regn.

En pizza räckte till tre måltider - middag, frukost, lunch (under lunchen delade jag det sista med min man, till och med). Det är som om hunger inte längre är ett behov utan något som skalasts av, förminskas. Nu endast en brist, som oroar mig. 

Vår hund är som en terapihund. Hon läker. Limmar ihop våra delar. Kärleken jag känner, ord finns inte. 
Hon är min vackraste skatt.



Imorgon ska jag åka till Malmö. Jag måste packa, har inte börjat än; sitter i soffan och gråter. Ute regnar det. Ljuset är därmed dämpar och grått och min balkongdörr är öppet så jag hör vatten strila där ute, droppa och porla och det finns en skönhet i det. Det är något med regn man betraktar genom fönster; mjukhet. 

I mig finns nu ingen mjukhet, bara våld. Hur man slits itu men aldrig dör, våldet är sådant, utan slut. 

Jag önskar.