lördag 24 september 2016

När det är kväll klär jag mig i rosa & läser.

Drömmarna & Freud.

Jag drömmer mycket och starkt. Jag drömmer drömmar som inte lämnar mig på veckor, jag drömmer mardrömmar som gör att jag skriker mig vaken. Jag drömmer drömmar som har allt med mitt liv, jag drömmer drömmar som är som att titta på en film, knappt deltar.

Inatt drömde jag att det var vinter i Stockholm, kallt och snö och vindar, jag var hemlös och drev omkring på gatorna. Det var natt och jag var den enda människan, ja, som vore jag den sista människan som existerade efter jordens undergång. Jag letade efter någonstans att sova, jag hittade ingen plats men fortsatte för jag visste att annars skulle jag dö. Jag visste att jag var tvungen att fortsätta röra mig, för att inte dö av kylan. Jag gick och gick. I timmar, i den svarta natten. Snöflingorna yrde omkring mig och....


JAG VAKNAR. Klockan har inte ringt än, klockan är endast 05:10. Jag går upp. Dessa dagar går jag alltid upp mellan 05 och 06, det passar mig perfekt. Jag går upp, gör kaffe och stryker gruset ur ögonen. Sätter på Ulf Lundell, för idag ska jag träffa min pappa. Jag lyssnar, musiken är balsam på mina trötta ögon, jag dricker kaffe.


...jag gick och gick i mörkret. Den ensamheten jag kände, jag har aldrig i mitt verkliga liv  känt mig så ensam. Så meningslös. Så kall av Stockholmsvintern. Drömmen är som ett minne man direkt känner att detta kommer inte lämna mig, att detta: gör eviga märken i mig.

fredag 23 september 2016

2 scener. 2 platser.

Vid två tillfällen denna vecka har jag hämtat ut paket i Husby.

1, tisdag
Jag står i kön, det är snart min tur och för att fördriva tiden tittar jag runt omkring. Då lägger jag märker till några cigarettändare som står liksom uppradade, det som är så märkligt med dessa tändare är att dom alla har bilder på sig med te och tekoppar på olika sätt, men alla har temat TE och på skylten ovanför tändarna är det ett te-inspirerat namn och en bild på en tekopp. Jag tycker detta är bisarrt. Jag rökte mig sista cigarett 2013 så jag har inte lagt märke till tändare på länge men är det inte märkligt? Är det inte till och med lite sjukt? Liksom vridet helt märkligt, snett och vint? Det blir min tur och jag får mitt paket. Jag lämnar livs-affären. Utanför mittemot står två killar och dealar. Jag är noga med att titta bort & låtsas som ingenting.

2, fredag
Nu är det ett annat ställe som jag går till för att hämta ut ett paket, det är tunnelbanans andra uppgång så jag promenerar dit. Detta är den mest centrals plats i Husby, med ICA och apotek och andra affärer. Det är också här majoriteten av killarna hänger, dom står alltid utanför affären jag ska till. Men det är inte så många idag, kanske bara 10 stycken (ej ironi) och jag går in mellan och genom dörren, jag har hiphop i öronen, som alltid när jag är ute: volym som dränker allt ljud i den "verkliga världen".
Nu står jag i ännu en kö. Men denna gång tittar jag inte på tändarna utan nu studerar jag raderna med cigaretter, särskilt paketen med röda Chesterfield som finns där på hyllan helt vackra och det suger till i kroppen. Detta är så nära jag kommer, aldrig närmre. Jag tillåter mig nöjet att betrakta cigaretter men inte mer. Jag låter bli att röka på samma sätt jag låter bli att dricka, för det mesta av bara farten och med mycket lite ansträngning. Jag har helt enkelt lärt mig leva MED det, jag vet att jag aldrig kommer bli fri från det. Vi är inte vänner men vi kan leva sida vid sida, i fred. 
Jag lämnar livs-affären (nr 2). Utanför är det en ung kille som gastar högt och jag fylls av kärlek till honom. Den kommer och försvinner på ett ögonblick. Jag går hem.

onsdag 21 september 2016

Samy sitter i mitt knä & gäspar.


Att äta mat.

Jag har länge hatat detaljerna kring mat. Att komma på vad man ska äta, främst. Det har jag aldrig kommit på. Så mat har blivit så negativt. Jag har istället för att äta som man ska ätit endast 2 mål mat per dag, stora portioner och oftast fel mat dessutom för att jag varit nu-jävlar-dör-jag-hungrig. Jag har kämpat mot lågt blodsocker som gjort mitt humör och mående till en katastrof och dessutom gett mig ett hänsynslöst sötsug (såklart). Såhär har det varit i flera år. Fram tills nu. Förändringen skedde den dagen en frågade mig: "Men Josephine, varför äter du inte samma mat varje dag? Om det passar dig bättre?" Jag blev helt paff. Liksom: får man det? Är det tillåtet här, i den verkliga världen? Tanken hade inte ens slagit mig.

Plötsligt förstod jag att anledningar till att människor äter olika varje dag är för att dom gillar variationen. Att varierad kost inte betyder varierade maträtter utan att variationen handlar om innehållet. När det väl slog mig kände jag mig dum, det är ju självklart! Jag har helt enkelt inte reflekterat över det förut.

Nu äter jag samma mat varje dag. Till och med exakt samma mellanmål. Middagen på kvällen byter jag ibland ut men annars så är det exakt samma och jag har aldrig mått bättre. Jag är starkare, piggare, inget sötsug, jämnare i humöret - detta är helt enkelt en mirakelkur. Jag äter allt dagsbehov av animaliska produkter på morgonen, för att ge en proteinboost att starta dagen med. Lunch är alltid sallad. I princip exakt samma sallad också. Matig och vego. Mellanmål är nötter, banan, müsli, tre stycken. Middag: soppa eller sallad, ibland något helt annat. Alltså förlåt att jag rabblar upp allt såhär, men detta har förändrat mitt liv. Känslan när man försökt i åratal, ja hela ens 29 åriga liv & sen plötsligt fungerar det! & utdelningen är större än man någonsin kunnat tro! Den lyckan!

All sanning finns utanför boxen. Denna regel är gyllene och med hjälp av den förändrar jag mitt liv lite i taget. Jag knäcker nötter när jag tillåter mig själv att riktigt leva ut mina knepiga sidor. Detta är mitt dyrbaraste råd till dig som läser. 

2 citat ur boken som blev mitt liv.

Citerade ur minnet samtidigt som jag rör mig genom Stockholms tunnelbanesystem.

Citat 1: "Den flickan är inte frisk. Hon skulle vara frisk om hon kunde."

Citat 2: "Var tar du vägen när du försvinner? Och är du ensam där du är?"


Dessa två citat sammanfattar dagen. 
Dessa två citat sammanfattar mitt psykiatriska liv.

tisdag 20 september 2016

En granne bland flera.

När vi haft min familj på besök så har dom påtalat hur enormt lyhört det är i vårt hus, hur mycket man hör grannarna. Sedan när jag varit hos mina respektive föräldrar så har jag lagt märke till tystnaden. Det är knäpptyst från alla håll. Jag gillar det inte. När jag har fått höra att vi har det lyhört har detta inte varit en komplimang, tvärtom. Men JAG gillar det.  Allt började 2013, sommaren där, det var då jag började uppskatta ljud från grannarna. Låt mig förklara.

Sommaren 2013 mådde jag mycket mycket dåligt. Och för att göra det värre så satt jag hemma hela dagarna, jag gick inte ens och solade på fältet. Jag gömde mig i lägenheten och lägenheten var en mardröm. Eller snarare: det var en mardröm att vara där. Jag kommer inte gå in på detaljer för det är egentligen sekundärt exakt hur jag mådde och vad jag led av, poängen är att när min man inte var hemma led jag av att vara ensam hemma, något jag i vanliga fall aldrig lider av. Då kommer jag på detta knep.

Jag tänkte på att jag bodde i en lägenhet i ett hus med många lägenheter och att trots att jag var ensam i lägenheten så var jag inte ensam i huset. Jag stängde av musiken jag konstant spelade/spelar och lyssnade på ljuden av grannarna. Det bekräftade hela tanken. Och sedan dess har jag alltid tyckt om att höra musik, eller tv, eller till och med enstaka bråk. 

Sen har jag haft turen med bra grannar också, grannar som inte stör. Jag är en mycket överseende granne, mån att vara en god granne. En som hälsar på andra, håller upp dörren, sopar utanför ytterdörren och ständigt tänker på volym. Men det är för att jag vill sprida positiv energi istället för tvärtom, eftersom energi smittar & därmed är viktig att reflektera över. 

Lyhördheten påminner mig också att jag är en människa bland människor, och i kontrollerade mängder är det en fin känsla.