missgoldendreams: texts.

I said I loved you and I swear I still do.

2012-02-03T13:30:00.000+01:00

Utsikten från balkongen visar ett perfekt vinterland. Solen glittrar i snön och själva luften har frusit; det står helt stilla nu.
Jag vaknar med mitt bekanta behov att dränka mig i litteratur som tröstar, ger mig precis den tröst jag så förbannat behöver men inte vet var den är; att försvinna bland orden, låta dom bära mig fram, liksom ge vingar.
Att välja bland dessa volymer, stänga in mig bland & komma ur stärkt. Behovet existerar och har gjort det i så många år nu, men om det någonsin hjälpt, om jag nått det där som jag behöver - detta vet jag inte riktigt, jag tror det, vill tro, men minns inte. Så lite minns jag.

Men en sak. Jag trodde jag hade glömt men nej, jag vaknar av det starka i denna minnesbild. Hur du möter min blick, ler det där svaga hemskt brutna leendet och vänder dig bort & hur jag inte då visste men borde anat att jag för alltid skulle älska dig för det vackra i denna rörelse. Precis vad den senare innebar, ställningstagandet, att även det bar mig hit. Nu när jag studerar min vänster handled, nyktert säger till mig själv att Nej, det är inte rimligt att planera en tatuering på denna handled. Det finns ingen plats att tatuera på. Inget att göra åt detta, ingen värdering att lägga och sedan: att en dag. Jag kommer lyckas fånga dig med ord. För alltid, du förblir; my second love. Kommer inte ifrån detta och är alldeles för gammal för att kunna förneka sådana självklara saker.

Och när jag sitter invirad i min blåa filt, en cigg mellan fingrarna och betraktar vintern, snön, detta obeskrivligt vackra. Visst är det svårt att tro att någonting hemskt, ledset skulle kunna existera i en värld som är så slående vacker. Men allt är dubbelt; jag vet detta. Mitt sätt att vara ung är ett helt annat, mitt liv är både en pågående mardröm & det bästa tänkbara alternativet av liv. Detta existerar samtidigt. Det gör inget, går att leva med. Skapa både vackert & fult.

Smärtan är densamma, även för hypokondrikern.

2012-02-02T21:03:00.001+01:00

När det visar sig att jag inte har feber blir jag helt besatt av tankegången om jag är sjuk på riktigt eller inte, hur man vet egentligen vet det & om det gör någon skillnad? I så fall: vilken skillnad? Är det en lätt skillnad att se? Hur ser den i så fall ut? Får inget bra svar på detta. Ingen annan verkar tänka på sådana saker.

Jag ger upp detta med att försöka förstå. Jag virar in mig i filt och somnar till Massive Attack, när jag vaknar har jag sovit i sex timmar, ute är det mörkt men annars verkar ingenting förändrats nämnvärt. Märker plötsligt att jag har en tatuering över höger handled. Just det, hade helt glömt detta men nu minns jag. Skaffade den i April 2011. Undrar varför jag inte sett den, hur jag kunde glömt detta & när jag mindes det senast. Hur mycket tid det egentligen rör sig om som jag nu förlorat.

Fryser ihjäl. Att febern hade varit en skön ursäkt när allt flyter ihop så förbannat. En logisk förklaring som varenda jävel tyckt varit fullt begriplig att förstå sig på. Nu har jag inget att skylla på, det gör allt mer obegripligt. Suger.

How To Destroy Angels.

2012-02-02T14:33:00.001+01:00

Trent Reznor har ett band med sin supersnygga fru, jag hade noll förväntningar och beslutade mig för att lyssna igenom främst av artighet just för att jag är ett sådant jävla hårt NIN-fan.
Men nu: .........................

Det växer på en. Jodå. Första låten: ingenting. Andra: vänta här nu... & efter första genomlyssningen av denna lilla EP: inget liv finns utan denna musik I fucking swear.

Bandet heter How To Destroy Angels. Hon sjunger. Själva musiken är väldigt mycket nine inch, främst påminner det om Year Zero men också lite smygande från dubbelcdn The Fragile.
Måste googla på detta fenomen. Jag dör. Musiken är så jävla bra att jag nästan inte fixerar att hantera det. Överdriver inte. Jag fixar inte starka känslor, bra eller dåliga. Har aldrig gjort.

Here I am and there is my body.

2012-02-02T14:27:00.000+01:00

Jag trodde helt enkelt när jag var i Malmö och febern gick ner och jag kunde andas som vanligt igen och inte ständigt kippade efter luft, när jag äntligen kunde överge tanken på att jag hade lunginflammation/skulle dö, jag trodde då i min nyfunna Gjädje Att Leva Många År Till att OK nu är jag frisk här. Nu kan jag fortsätta röka för mycket, springa omkring med jackan öppen och allt är som vanligt, dessa "rester" dvs ickeallvarliga symtom av förkylning så som hosta, snuva, halsont, trötthet kommer försvinna av sig själv.
OK, jag har inte särskilt mycket respekt för kroppens strider nu eller någosnin men jämfört med att INTE KUNNA ANDAS ELLER STÅ PÅ BENEN blekanar det mesta, sorry.

Men det gick inte över. Och idag smäller förkylningen mig på fingrarna med en jävla kraft, rätt åt mig.
"Inget vackert finns kvar i världen" = det är den form av förkylning som gäller.

När jag orkar gå upp tillslut har Elias fixat lägenhetens internet när jag sovit. Låt det vara sa jag till honom igår, jag har testat ALLT och ingenting fungerar, jag ringer kundtjänst imorgon. Detta har han lyckats fixa ändå, hur lätt som helst med all säkerhet. Jag kommenterar inte detta.

"Inget vackert finns kvar i världen" + sårad kvinnlig stolthet = dont even go there. Njut av att det är fixat och sov hela dagen. Blir kanske människa igen imorgon.

22:45

2012-02-01T22:43:00.001+01:00

Elias says: man märker att man är i Stockholm. Alla har blåjeans och glor i marken när dom går.

Once upon a time är bästa jävla serien på länge. Betat av flera avsnitt bara idag. Hann med ett par när jag sovit klart på tåget. Fuck vad tungt jag sov. Ord finns inte.

Lägenhetens internet vägrar fungera av ingen logisk anledning alls. Någonstans bryts kontakten i det trädlösa och jag vet inte vart. Startar om och kopplar om och det gör fuckall.
Jag slutar därför bry mig utan gosar in mig i filtar och tittar på min serie.

Malmö blir bara en ond dröm som snabbt bleknar. Försvinner när allt omkring är tryggt. Är hemma.

dissociative.

2012-02-01T01:46:00.000+01:00

Lämnar landet imorgon och åker hem till normaliteten, äger endast fattighjolväxel och mitt kylskåp där hemma innehåller cigg, nagellack, flytande medicin och lingonsylt. Detta oroar mig inte. Det hjälper inte att oroa sig, själva oron och stressen gör ingen skillnad så därför bestämmer jag mig för att inte göra det. Klipp klipp och sedan är det borta, jag blir precis så logiskt textbook som vi alla älskar. Visst har jag lärt mig att styra dissociationen lite, visst ger det makt och är befriande. Varenda problem och jobbig känsla - klipp klipp och det slutar finnas. Fucking livsfarligt. Ingenting rör mig, når mig, berör mig - vet inte om det är bra eller dåligt. Klipp klipp och det slutar spela någon roll om det är bra eller dåligt.

Jag hade glömt bort hur arg jag var alla de månaderna innan jag var arg klart. Jag hade glömt hur destruktiv känsla raseriet faktiskt är. Hur det äter i mig, tar stora tuggor & konsumerar allt som är.

Och här, gud. I denna staden finns det så många anledningar till att vara arg att det är löjligt. Hela denna staden är ett jävla sår & jag vrålar åt bilisterna. För fan jävla kukhuvud vrålar jag. Ilskan äter och äter i mig. Klipp klipp och jag slutar bry mig om det också. Allt slutar och ingenting finns.

Så obehagligt likgiltig & hård. Jag skriver under samtliga bussresor, fast det känns mer som om texterna skriver sig själv och jag bara hakar på, tjuvåker lite. Seperationsångesten maxas upp nu när sekunderna tickar på sitt allra sista. Det är Sara. Jävlar vad jag kommer sakna Sara. I would never have lived if it wasn't for you. Tack. (ett för litet ord)

Sista dagen i Malmö.

2012-02-01T00:39:00.000+01:00

Hair.

2012-01-31T00:45:00.001+01:00

Innan idag stod jag och Elias i hallen och pratade när puzzle - familjens perserkatt - kom spatserande förbi. Puzzle jamade, strök sig mot Elias ben och ville kela. Elias tittade på hans vita perserpäls och sedan på mig & mitt hår, tillbaka till puzzel och utbrast:

- Det finns väldigt många ludna här.

Sen rufsade han mig i håret & jag gapskrattade.

Fucking Malmö

2012-01-31T00:21:00.001+01:00

Elias & min 20åriga bror har spenderat timmar och åter timmar med att spela tv-spel & jag har spenderat timmar och åter timmar med att försöka blockera ut höga ljud av zombies som vrålar och dör.
Ger upp nu. Amerikansk hiphop i hörlurarna. Åh, heaven.

Det drar i Stockholmsnerven. Jag är trött på den här jävla stan. Människor som alla pratar lika fult och som jag förväntas kunna relatera till - det kan jag inte.
Har aldrig känt mig längre hemifrån. Längtar efter tågresan, jag ska sova, gud vad jag ska sova. Sova med musik i lurarna medan de fem timmarna betas av, hela vägen upp till Stockholm, sova genom varenda jävla mil. Är så trött hela tiden, finns inga ord att beskriva hur jävla trött jag är.

Skriver. Rasar. Möter ett visst par blå ögon och däri all världens livslugn koncentrerat. Ännu en fix imorgon, sen drar jag. Den här jävla staden som rasar omkring mig, jag drar nu. Överger skeppet. Detta var aldrig mitt hem, försök inte, home is where - Home is a place not only of strong affections, but of entire unreserve; it is life's undress rehearsal, its backroom, its dressing room.

Den som flyr är kanske feg men det finns inget liv i den här staden. Inte för mig. Aldrig för mig. Jag hoppas att det är klart och tydligt - jag kommer aldrig flytta tillbaka hit igen. Jag kommer aldrig tillbaka. Inte utan att få åka hem igen. SJ-biljetterna i samma trygga förvar, i sig innebär dom ett hopp om liv.

I alla fall tills dagen jag lämnar Sverige.

Word Up

2012-01-30T15:17:00.001+01:00

Spelar alfabet på engelska, Scrabble. Jag leder med orden:

Eat
Pen
Web
Tit

Elias lägger ordet Turd och tyvärr måste vi bryta nu för att göra oss i ordning. Synd. Vi hade kunnat hålla på hur länge som helst och mogenhetsgraden kunnat sjunka under 3års åldern.

Elias lade dock världens bästa ord innan: bow.

Oh, the beauty of words. Ska inhandla ett scrabble snarast. Och ett på svenska.

:D

Tant Josephine says:

2012-01-30T13:35:00.000+01:00

Precis efter Sara & Martin gift sig och Signe blivit döpt och vi alla är på väg till Ärtholmsgården där festen ska börja böjer jag mig ner över Signe, hukar mig så jag kommer ner till hennes längd och säger:

- Jag vet att detta har varit en hemskt konstig dag & att du med största sannolikhet inte förstår ett dugg av alla dessa konstigheter som pågått. Men det har varit bra saker som hänt ska du veta, från och med idag behöver din mamma och pappa inte längre leva i Synd.

Sara & hennes mamma gapskrattar och Signe fortsätter att titta på mig med sina stora ögon. Hon vet PRECIS. Allt vet hon, ingenting undgår henne. (Flera saker vet hon, att jag älskar henne idag & för alltid är bara en av dem)

Nattens dröm:

2012-01-30T13:25:00.000+01:00

Inatt drömde jag att jag tog emot bikt, jag kunde inte se personen jag lyssnade på men jag vägde alla hans ord på vågskålar, allt vägde jag mellan ont - gott, himmel - helvete, sjukt - friskt. Jag vägde allt han sa men ständigt var balansen fel, den tippade alltid över ena eller andra sidan. Jag satt med ryggen emot och märkte inte hur han tjuvkikade och såg att han ständigt misslyckades & hur detta gjorde honom ledsen.

Plötsligt var balansen perfekt, han lyckades balansera sina energier perfekt och detta gjorde mig så glad för vi hade suttit så länge för att försöka hitta ett sätt till balans.

Jag vände mig om för att berätta de glada nyheterna för honom, säga att vi äntligen äntligen lyckats, att vårt arbete var klart, att nu JÄVLAR och såg först då att han skjutit av sig huvudet och förstod att det var just därför han till sist funnit den perfekta balansen,

ont - gott

himmel - helvete

sjukt - friskt

tillslut helt perfekt. Men han var inte kvar, och kanske just därför. Drömmen tog slut, jag vaknade.

Firewall, bitar av.

2012-01-30T00:48:00.002+01:00

- Är jag galen?
- Nej.
- Jag är galen. Vad skulle jag annars vara?
- Du är trött.

Lars Norén. Lördagsfilmen. Glömmer aldrig.
Och hårt som fan: en fläkt från Stockholm. En känsla så stark som borrar sig igenom alla lager av ingenting och slår mig fucking omkull.

Du. Gå inte. Lämna mig inte kvar här. Hjälp mig hem. Bär mig hem.
Du. Inte gå. Komma tillbaks. Du.

If I knew where she went, I would follow.

Inte gå. Stanna.

Jaha....

2012-01-30T00:47:00.001+01:00

Var tvungen. Nu börjar vi om.